För drygt ett år sedan började jag lyssna på och läsa gamla psalmer från Psalmboken, och Segertoner. Själv är jag inte uppväxt med sådana, förutom de psalmer vi sjöng inför jullov och sommarlov i skolan, såsom "En vänlig grönskas rika dräkt", "Bereden väg för Herran". Dessa sjöng vi i konkurrens med sånger som "Idas sommarvisa", och "Lusse lelle".
Jag minns att jag som skolflicka funderade över vissa ord i psalmtexten vi sjöng och som var svåra att förstå, som exempelvis "Allt kött är hö". Inte alldeles enkelt för ett barn att förstå.
På söndagsgudstjänsterna i frikyrkan på 80-talet fick jag sällan höra några psalmer, utan psalmerna hade bytts ut mot mer moderna "lovsånger", som oftast bestod av bara en vers, eller max två verser. Jag minns hur jag tyckte det var tröttsamt hur de sjöng samma verser om och om och om igen. Minst tre gånger om. Alltid var det så! Varför skulle vi göra det? Och vad var det för texter vi sjöng egentligen?
Jag minns hur tankegångar gick bland kristna om att gamla psalmer var tråkiga och omoderna, och att vi måste komma med något nytt och häftigt som tilltalar dagens moderna människor, som visar hur moderna vi kristna är, att vi kristna inte är så tråkiga och religiösa som många i "världen" annars kanske tycker.
Jag lämnade kyrkan i tonåren för drygt 20 år sedan, och började besöka frikyrkan igen för ett par år sedan. Lovsångerna i den kyrka jag besökte var nu en blandning av både psalmer, och mer "moderna" lovsånger. Jag fick erfara hur jag inombords reagerade olika, beroende på vilken sång som sjöngs. Vissa sånger fick hela mitt inre att jubla och glädjas, medan andra fick mig att känna mig stum och oengagerad, och ibland till och med orolig inombords. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det då, varför jag kunde reagera så olika på olika sånger, men idag förstår jag att det till stor del måste bero på att vissa av sångerna är födda av Anden och ger liv, medan andra sånger är födda i "köttet" och ger således inte liv. Det är som Jesus säger i Joh 6:63:
"Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv."
Nu, två år senare, kan jag se med ännu klarare ögon på psalmer och andra lovsånger. Detta främst tack vare att jag har hunnit läsa mycket i Bibeln. Nu kan jag se att de gamla psalmerna oftast har texter som kommer direkt från Bibeln, dvs är "bibliska", medan många av de nya, modernare lovsångerna inte alls, eller bara delvis är bibliska. Men hur kan det ha blivit såhär?
En rimlig förklaring är att vi inom kristenheten (frikyrkan i detta fall) kommer längre och längre ifrån Guds ord. Istället för att läsa Bibeln, så läser vi kristna andra "andliga" böcker, eller så kanske vi nöjer oss med att lyssna på en predikan då och då, som oftast inte innehåller mer än en eller kanske två bibelverser. I god tro, tror vi att detta räcker som andlig föda. Men enbart det som är fött av Anden kan ge oss liv. Köttet är till ingen nytta, som Jesus säger. Allt kött är ju hö!
Hur kan vi avgöra om de böckerna vi läser, och de sånger vi sjunger, och de predikningar vi lyssnar på kommer från Anden (Gud) eller från köttet (världen)? Det kan vara svårt att avgöra med hjälp av våra naturliga sinnen (köttet), utan uppenbaras främst genom Anden som bor i oss. Det var just detta som jag började uppleva för ett par år sedan, att Anden inom mig gensvarade enbart på de sånger som var födda av Anden. Jag kunde inte vid den tiden med ord förklara denna skillnad, men idag, tack vare ett större, och ännu växande förråd av Guds ord inom mig, kan jag tydligt se att det finns en skillnad på sångerna, rent textmässigt.
Bland en del kristna har jag stött på tankegångar om att vi kristna som lever idag, vet mycket mer, och är mycket andligare och klokare än kristna som levde för femtio, hundra, eller femhundra år sedan. Att vi på något sätt skulle sitta på mer kunskap om Gud än de, att Gud uppenbarat mer för oss än vad Han tidigare gjort för våra kristna förfäder. Själv tror jag snarare att det är tvärtom. Vi har blivit självkloka och fastnat i denna världens visdom, och därmed blivit andligt blinda. Detta blir tydligt om vi på allvar vänder oss till Gud och börjar studera Bibeln och öppnar oss för det som står där. Bibeln är ju Guds egna ord, och de ord som kommer från Gud är garanterat fött av Anden, och ger oss därför liv. Och det finns ju faktiskt bara EN väg och EN sanning, och den vägen och sanningen uppenbarade Jesus för oss i denna världen, för 2000 år sedan.
När kristna frågar mig om jag kan rekommendera dem något att läsa, eller lyssna på, så brukar jag sällan rekommendera annat än bön till Gud vår Fader, och bibelläsning, just för att vara säker på att jag inte rekommenderar något som är kött, och därmed livlöst som hö. Det är bara lönlöst, och i värsta fall förvillande! Men jag vågar också rekommendera gamla psalmer, en rik skatt som jag är glad för att jag fått upp ögonen för, och som visat mig att det finns saker som var bättre förr.
Åter till "Allt kött är hö" som vi sjunger i vår populära sommarpsalm. Var kan vi läsa om det i bibeln? Det återfinns i Jesaja 40:6, och i 1 Petr 1:24 (med skillnaden att det är översatt till "gräs" istället för "hö"). I Jesaja 40:8 kan vi läsa vidare att:
"Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet."
Vad passar bättre än att avsluta detta inlägg med "En vänlig grönskas rika dräkt":
1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.
2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.
3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.
4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.
5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.
Text av Carl David af Wirsén år 1889
