tisdag 28 december 2010

Enkelheten i Kristus

Det här är en studie i Ordet, skriven av en bekant till mig, som handlar om "enkelheten i Kristus". Studiet redogör för själva innebörden i ordet "enkelheten i Kristus" som vi återfinner i 2 Kor 11:3-4. Studiet är ett försök till översikt som visar oss hur allt är knutet till Jesus Kristus från början till slut. Utanför honom finns ingenting. Endast i honom finns frälsningen.

ENKELHETEN I KRISTUS

Reformationsbibeln 2 Kor 11:3-4
Men jag fruktar att såsom ormen bedrog Eva med sin listighet så skall också era sinnen vändas bort ifrån enkelheten i Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus, som vi inte har predikat, eller om ni får en annan ande, som ni inte har fått tidigare, eller ett annat evangelium, som ni inte har tagit emot, då fördrar ni det alltför väl.

Uttrycket enkelheten i Kristus har här betydelsen: den Ende, unike (i motsats till "en annan Jesus") - en PERSON Jesus Kristus, den UPPSTÅNDNE Jesus Kristus!

Enkelhet för också tanken till "unik" i lära och praxis, dvs det finns ingen "annan". En enda finns i beteckningen:

- En enda Gud

- Ett enda Offer

- En enda medlare (Jesus Kristus) mellan Gud och människan

- En enda människas fall (Adam)

- Genom en enda människa (Jesus Kristus) uppståndelsen från det döda

- Ett enda Namn (i himmelen och på jorden, genom vilket vi kan bli frästa)

- Ett enda bud (budet att älska Gud och varandra)

- En enda Kropp (Kristi församling)

- En enda Ande (Den Helige Ande)

- Ett enda evangelium (Jesu Kristi evangelium)

(m.fl.)

Andra väsentliga uttryck/beteckningar i Ordet som klargör denna enkelhet i Kristus, han som är "verkligheten själv" (Kol 2:17), är följande:

"i Kristus" (2 Kor 1:20 m.fl.)
"med Kristus" (Kol 3:3 m. fl.)
"genom Kristus" (Joh 3:17, Ef 1:5 m.fl.)

Dessa uttryck förekommer många gånger i Ordet, särskilt i Efesierbrevet och Kolloserbrevet. I NT återfinner vi 60 st sådana uttryck, varav 47 st utgörs av "i Kristus", vilket pekar på hur stor betydelse denna sanning har.

Ef 1:9-10
Han Gud Fadern (Skaparen) har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt sitt välbehag, som han har fattat inom sig själv, med hänsyn till den planen i tidernas fullbordan nämligen att i Kristus sammanfatta allt, både det som är i himlarna och det som är på jorden.

Kol 1:27
hemligheten är Kristus i oss, vårt härlighets hopp!

Uttrycket "I Honom" är Jesus Kristus, Messias, som är till före allt annat:

I Honom - består allting (Ef 1:4)

I Honom - bor Gudomens hela fullhet kroppsligen; den osynlige Gudens avbild (Joh 14:7-9, 1 Joh 4:2)

I Honom - ligger alla visdomens och kunskapens skatter fördolda (Kol 2:3)

I Honom - har vi blivit utvalda innan världens grund var lagd (Ef 1:4)

I Honom - är vi förutbestämda till barnaskap hos Gud (Ef 1:6, Joh 1:12)

I Honom - har vi återlösning genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom (Ef 1:7)

I Honom - har vi också blivit beseglade med Löftets Helige Ande. En PANT FÖR VÅRT ARV, tills vi är friköpta att vara hans egendom (Ef 1:13-14)

I Honom - är vi skapade till goda gärningar, som Gud har förberett, för att vi skall vandra i dem! (Ef 2:10, Rom 6+8)

I Honom - blir vi uppbyggda till en Guds boning i Anden (Ef 2:22)


Vad är då arvet?

Är vi barn, så är vi också arvingar, nämligen Guds arvingar (Rom 8:17)

Vad gäller vår framtid i evigheters evigheter: vi vet ännu inte allt, men Uppenbarelseboken 19-21 ger oss information:

- Genom döden eller uppryckandet vid Jesu andra tillkommelse kommer vi hem till Herren i det himmelska - den första uppståndelsen.

- Där och då står bröllopet mellan Bruden och Kristus.

- Vi får därefter vara med Jesus i Tusenårsriket. Som präster, och styresmän regerar vi med honom.

- Vi får bo i det nya Jerusalem.

- Vi upplever skapelsen av en ny jord och en ny himmel (efter tusenårsriket).


SE VILKEN FRÄLSNING HAN, HIMMELENS GUD, BERETT ÅT OSS SOM TROR PÅ JESUS KRISTUS - GUDS LAMM.

Allt detta utan vår egen förtjänst - genom tro allena!
Må då inte vi lovsjunga och tacka honom mera redan här!

/I.B.

Det byggs ett heligt tempel här på en syndfull jord
Det bär Guds egen stämpel, dess mönster är Guds ord
Och Frälsarens försoning, det är den grund som bär,
Och denna Herrens boning, det Guds församling är

Gud sina vittnen sänder med evangelii ord
Och ifrån alla länder Han kallar ut sin hjord:
Ett rike utav präster, Guds egen sannings tolk,
Men främlingar och gäster bland alla jordens folk

O, underbara enhet: en enda Kristi kropp
Och uti hjärtats renhet, en Ande och ett hopp
En Herre vi åkalla, en tro, ett dop det är
Och i och över alla en Gud och Fader kär

O, helga Guds församling, du Jesu kära brud
I världen blott en främling, men dyrbar inför Gud
Se uppåt, bed och vaka, din Brudgum väntar dig
Snart kommer Han tillbaka att hämta dig till sig

Text av Paul Ongman

tisdag 21 december 2010

Prästens lilla kråka

Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde. 
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.

Tänk vilken humor vår Fader har. "Prästens lilla kråka", denna välkända barnvisa som vi säkert alla någon gång har sjungit, fick jag som svar när jag igår funderade över alla vilseledande läror som finns, och som får oss att hamna i diken. Misstaget vi gör är att vi tappar kontakten med vårt huvud Jesus Kristus, han som ska styra skutan. Istället överlåter vi rodret antingen åt oss själva, eller åt någon annan människa. Människor far ju vilse hela tiden, inte kan vi förtrösta på sådana! Inte undra på att vi hela tiden ramlar i diken! Att vi aldrig lär oss. Det är ju så enkelt egentligen, att t.o.m. ett barn klarar av att förstå detta.

Herren Jesus Kristus vill vara huvudet åt oss. Han kan inte tvinga oss, men om vi överlåter rodret till honom så ska vi se att det går oss väl. Herren kör, och vi får åka med. Vi behöver bara komma ihåg en enda sak: att ingen annan än Jesus kan hålla oss på vägen.

Vi har en väg att vandra här på jorden, och vår Herre leder oss fram. Bara vi håller Honom stadigt i handen, finns inget som kan dra oss bort från vägen. Låt ingen bedra dig. Lyssna på din Herdes röst. Endast EN kan vi lita och förtrösta på.

Fast mörka moln sig hopa, Och vägen törnig är,
Vi ändock säkert veta: Oss Kristus leder här.

Ty Jesus är vår hövding, Den stig han valt är ljus.
Den sig förtrott åt honom, Han för till Faderns hus.

Han känner vägen framför, Och farorna på den.
Hans arm är stark och mäktig, Hans kärlek håller än.

Vår väg är ofta enslig, Och tomhet runt omkring,
Men ledas vi av Jesus, Vi frukta ingenting.

(Psalm av Robert Harkness, översatt av Otto Witt)

söndag 19 december 2010

Genom stillhet och förtröstan


"Om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta. Genom stilhet och förtröstan blir ni starka".

Ovanstående ord, om stillhet och förtröstan, finner vi i Jesaja 30:15. Detta kapitel handlar om Guds folk i Juda, hur de fick förakt för Guds ord, och inte ville höra Herrens undervisning. De ville hellre följa sina egna vägar. De ville hellre förlita på sig själva än på Herren.

Herren har manat mig att skriva för kristna. Det huvudbudskap han vill att jag ska förmedla, är att vi var och en måste närma oss Honom och hans ord i Bibeln. Det är svåra tider vi lever i, och det kommer att bli svårare. Därför behöver vi alla, var och en, förbereda oss inför detta. Vi måste bli starka så att vi inte tappar modet när det stormar än mer.

Meningen är ju att vi ska vara ljus i denna mörka värld. Men för att kunna vara sådana ljus, så att vi kan hjälpa andra, måste vi först själva överlåta våra liv till Jesus. Vi måste var och en lära oss att känna igen vår Herdes röst. Vi måste var och en lära oss att ledas av Herden så att vi förmedlar vidare det liv som han ger till oss.

Följande psalm handlar just om hur vi överlåter oss:

Stilla, min själ, för Jesus, Bliv uti hans förbund!
Du har behov att dväljas, Med honom varje stund.
Var skall en väg du finna, Här på en villsam jord,
Om du ej följer honom, Lyssnande till hans ord?

Stilla, min själ, för Jesus, Stilla i bön och tro!
Då skall från honom spridas, Ljus i ditt hjärtas bo.
Giv honom, vad han gav dig, Lägg allt uti hans hand!
Han skall dig rena, fylla, Leda med kärleksband.

Stilla, min själ, för Jesus, Granska hans egen bok!
Mat for din själ han giver, Gör dig för himlen klok.
Och, då du lydigt vandrar, efter vad där du ser,
Herren av kraft och klarhet, Giver dig mer och mer.

Tag mig vid handen, Herre, Led mig din egen stig!
Om den än sällsam ter sig, Hem den dock före mig.

(Okänd författare, översatt från norska av Otto Witt)

lördag 18 december 2010

En gren som aldrig släpper taget

Skogen är en av mina favoritplatser. Där kan jag plocka svamp, där kan jag fotografera vacker natur, där kan jag dra mig undan trafikens brus och andra missljud.

För ett par månader sedan, på en av mina skogspromenader, fann jag en koja som var byggd av grenar. På kojan hängde en fin namnskylt. Där stod: "Grenen som aldrig släppte".

Namnet på kojan fick mig att tänka på Jesus som vinstocken, och vi som grenarna. Att vi som grenar inte får släppa taget om vår vinstock Jesus. Utan Honom kan vi ingenting göra. Om vi förblir i Honom och Han i oss kan vi bära rik frukt. Om vi däremot släpper taget, så förtorkar vi. Sådana förtorkade grenar samlas sedan ihop, och kastas i elden (läs om Jesus som vinstocken i Joh 15:1-8).

Om vi förblir i Honom får vi del av den frid, glädje och vila som Han vill ge oss. En frid som även kan bestå när omvärlden larmar och stormar som mest. Låt oss därför vara grenar som aldrig släpper taget!

Psalm av F.M. Lehman (översättning av Otto Witt):

Har du funnit din viloplats i Jesus,
Som en gren uti Guds vinträd ympad in?
Har du frid, som ej ondskans makt kan skingra?
Har Guds Andes fullhet också blivit din?

Har du tro, som ej någonsin skall svikta,
När bekymren uti livet stormar an?
Har du nåd, som i varje strid skall vinna,
Och som dig i varje nöd bevara kan?

I hans närhet det finns plats av stillhet,
Där ej världens larm och oro kan oss nå,
Där vår själ vilar trygg uti hans omsorg,
Och där frid utav hans egen frid vi få.

Här vi vila och njuta av hans fullhet,
När han själv oss sluter i sin famn.
Och fast stormarna mäktigt mot oss rasa,
Skall han föra oss till löftets trygga hamn.

Har du funnit din viloplats i Jesus,
Som en gren uti Guds vinträd ympad in?
Där är ro från sorg och nöd uti bönens stilla vrå.
Där kan seger, ständig seger bliva din.

fredag 17 december 2010

Vår klippa i stormen

Minst sagt förvillande. Förvillande det vi ser hända i världen. Förvillande det vi ser inom kristenheten. Frågor som väcks är: Vad händer nu? Blir det krig? Blir det svält? Vem ska man tro på? Vem ska man lita på? Vem har rätt? Vem har fel?

Buden är många. Åsikterna likaså. Vad kan vi göra för att komma rätt?

Ett hett tips är att söka sig till KLIPPAN!

Se fotot och psalmen nedan som ett meddelande från Herren:

Håll dig vid klippan, dyrköpta själ!
Det skall för evigt då gå dig väl.
Farorna hotar, hotar med död,
Håll dig vid klippan kvar i all nöd!

Snart är det över, tålamod blott,
Frälsaren säger: Tiden är kort.
Låt det då storma, hör ej därpå!
Håll dig vid klippan! Den skall bestå.

Fruktan och oro, ängslan och kval,
Synder och sorger, allt utan tal,
Lämna åt Jesus! Stor är hans makt.
Håll dig vid klippan, tro vad han sagt!

Varför då sörja, när du, min vän,
Knappt hinner börja sorgen, förrän
Bärgad på stranden salig du står?
Just genom klippan himlen vi når.

Tänk, vilken sällhet - mötas en gång!
Suckar ej blandas mer i vår sång.
Därför vi sjunger om det igen:
Håll dig vid klippan, så går det hem!

O.A. Ottander 1878 • Bearb. 1985


tisdag 14 december 2010

Herre, visa mig din väg

Herre, visa mig din väg. Det har varit min dagliga bön sedan ett tag tillbaka. Jesus är vägen, sanningen och livet. Utan Honom går vi vilse. Utan Honom hamnar vi i mörker. Han är vårt ljus. Han är vår vägvisare. Han går före oss och visar vägen.

En bibelvers som har kommit att betyda mycket för mig är Psaltaren 143:8.

Låt mig om morgonen erfara din nåd,
ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå,
till dig upplyfter jag min själ.

Den har påmint mig om att enbart Herren kan visa mig vägen. Jag har skrivit upp versen på en lapp vid sängen så att jag kan se den innan jag somnar, och kan se den när jag vaknar på morgonen.

Hela Psaltarens kapitel 143 är värdefull. Den ger uttryck för vår själs hunger och törst efter Herren. Endast Herren kan mätta vår längtan, och endast Herren kan rädda oss i nöden. Vi kan bara falla ner och ödmjuka oss, och låta Herren styra vår väg.

1 En psalm av David.
HERRE, hör min bön, lyssna till min bön om nåd,
svara mig i din rättfärdighet för din trofasthets skull!
2 Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

3 Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden.
Han lägger mig i mörker likt dem som länge varit döda.
4 Min ande tynar bort i mig, mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 Jag minns dagar som gått, jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 Jag sträcker ut mina händer till dig.
Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.

7 HERRE, skynda att svara mig, ty min ande förgås,
dölj inte ditt ansikte för mig. Låt mig inte bli lik dem som far ner i graven.
8 Låt mig om morgonen erfara din nåd,
ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå,
till dig upplyfter jag min själ.
9 Rädda mig från mina fiender, HERRE.
Hos dig söker jag skydd.
10 Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud.
Må din gode Ande leda mig på jämn mark.
11 HERRE, håll mig vid liv, för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden för din rättfärdighets skull.
12 Utrota mina fiender för din nåds skull,
förgör alla dem som plågar min själ.
Ty jag är din tjänare.

söndag 12 december 2010

En ton från himmelen

Gamla svenska psalmer. Toner från himmelen. De ger tröst, de ger hopp, de drar oss närmare Herren. De ger värme i en kylig omvärld.

Följande psalm från Segertoner, av Linnea Hofgren, säger oss mycket om hur livet i Herren ska vara:

Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen,
ifrån Guds eget väsen den rena kärleken. 

Här nere till vårt öra så många missljud når,
Men Gud är saligheten, säll den som det förstår.

När anden stilla vilar, sitt fäste har i Gud,
i hjärtats inre formas de rena lovsångsljud.
När Gud slår an ackordet i himmel och på jord, 

då blir av hela mänskan en lovsång utan ord.

Men för att därtill komma man måste bliva tom
Det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom.
När Herren där vill tala man måste vara still,
att Han med instrumentet får göra som Han vill.

När egenviljan brutits, dess röst har tystnat här, 

jag uti Jesu händer kan bli vad Han begär.
Ty det är hemligheten, att Gud ifrån sin tron,
blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.

fredag 10 december 2010

Gud älskar varje människa mest

Alla brottas vi mer eller mindre med vår tro, åtminstone någon gång i livet. För min egen del har jag alltid trott på Gud, men jag har brottats med att tro på att han verkligen älskar just mig. Jag lyssnade på en predikan för inte så länge sedan. Där förmedlades att Gud vill att vi ska se på hans kärlek till oss såsom att "Gud älskar varje människa mest". För det är precis så han känner det. Det går inte för oss att förstå hur detta hänger ihop rent logiskt, men vår Fader är Gud allsmäktig, och vi är bara människor.

Gud älskar varje människa mest.

För mig betyder dessa ord oerhört mycket. På grund av olika anledningar som jag inte vill nämna här, har jag haft väldigt svårt att ta emot kärlek. Jag kan höra vänliga ord, men de når inte in i mitt hjärta. Det är oerhört smärtsamt att känna på detta sätt. Men jag brukar trösta mig med tanken att för Gud är ingenting omöjligt. Han kan hela mig.

Jag har under ett års tid varit på jakt efter Faderns kärlek. Jag har nog alltid varit på den jakten, men har inte riktigt vågat mig på ett allvarligt försök tidigare. Det största hindret för mig har varit att jag trott att jag har gjort något oförlåtligt. Jag hade en känsla av att jag inte skulle bli mottagen av Gud pga mina synder.

Det som slutligen fick mig att börja denna jakt på Gud, var faktiskt Gud själv. Han visste att jag ville ta steget, men att jag inte vågade. Det måste verkligen stämma det där vi brukar säga att Gud känner allas våra hjärtan. Så en vacker dag förra sommaren kände jag plötsligt en stark längtan efter Gud. Det kom faktiskt just från hjärtetrakten. Min tanke var att detta dragande kan ju inte komma ifrån mig själv, utan det måste ju vara Gud. Kanske är jag ändå värd att få vara med honom! Kanske är det så att han älskar även mig!

Gud älskar varje människa mest.

Det är underbara ord som jag vill tänka på varje dag. Och en dag tror jag att jag klarar av att ta emot orden ända in i mitt hjärtas innersta. Jag brottas fortfarande med att få ett riktigt grepp om vår Faders kärlek. Att jag har svårt att fånga den gör det ju samtidigt svårt för mig att förmedla denna kärlek vidare. Och detta är också något som smärtar mig. Jag har ju fått lära mig att vi som kristna ska sprida denna kärlek vidare. Men om jag själv inte känner mig älskad, kan jag heller inte få andra att känna att Gud älskar dem. En svår brottningskamp det där!

Jag har ägnat mycket tid till att lyssna på själavårdande undervisning. Sven Reichmann, och kanske framför allt Barbro Erlings undervisning har fungerat som balsam för min själ. Och så har jag Ordet förstås. Det hjälper också att bara vara i Guds närhet. En enkel bön: "Fader, dra mig närmare dig, och hela min själ. Hjälp mig förändra mitt hjärta så att jag kan ta emot din kärlek."

Gud älskar varje människa mest.

Det är ord värda att sprida vidare till andra. Alla människor borde få veta det, att Gud älskar just honom/henne mest i världen.

Jag vill avsluta med en underbar psalm som är till stor tröst för arma själar:

1.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2.
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

3.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

.

onsdag 8 december 2010

Att ropa på vargen

Jag fick idag på morgonen följande uttryck till mig: "att ropa på vargen". Det är precis vad det här inlägget ska handla om. Jag hoppas att det kan vara till välsignelse för någon.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om mig själv (Min väg till Ordet och mitt uppdrag), där jag beskriver hur jag hamnade i mörker när jag dagarna i ända matade mig själv med nyheter om falska profeter och information om NWO, teorier om "märket" och varningar om ett tredje världskrig och dollarkrasch etc etc. Internet och andra kanaler i vårt informationssamhälle kan vara både till välsignelse och till fall. Det som hände mig var att jag började frukta och tappade helt "barnaskapet" i min tro. Och säkerligen spred jag denna fruktan vidare även till andra. Jag kände mig nödgad att varna andra för vad som skulle ske. Dollarn skulle ju krascha, och jag ville ju att mina närmsta skulle vara medvetna om detta. Jag fick också stor fruktan över den där svininfluensasprutan som alla skulle ta, och ville varna alla i min närhet för att de kunde dö om de tog sprutan. Några lyssnade på mina varningar, men andra rynkade bara på näsan och undrade om jag var riktigt klok.

Sedan ett år har jag följt många kristnas tankegånger om vad som ska hända den sista tiden. Jag minns särskilt förra vintern hur jag kunde läsa rapporter om hur en viss känd förkunnare menade att "stora saker" skulle hända i februari 2010, och att nu måste vi vara beredda på att ekonomin går under. Att han var kristen, och dessutom känd som en "icke falsk" förkunnare, gjorde att jag tog hans varning på djupaste allvar. Jag började att bunkra mat för säkerhets skull. Och även vatten. Detta tips hade jag fått via någon annan känd förkunnares hemsida, en förkunnare som jag har stor respekt för. Februari månad kom, och dagarna gick, men det hände inga "stora saker". Jaha, det kanske händer i mars då, tänkte jag. Men mars månad gick också och det hände ingenting. I somras skulle det ske en solförmörkelse i juni (eller kanske var det juli), och likaså denna gång behövde vi vara beredda på att något "stort" skulle hända. Men inget hände heller denna gång.

Vi fick visserligen under våren och sommaren bevittna hur "stora saker" hände, däribland den hemska oljekatastrofen i Mexikanska gulfen, och vulkanaskan från Island som satte käppar i hjulen för flygtrafiken i Europa. Vidare har vi haft en svår torka i flera länder, och svåra översvämningar. Det kanske var dessa saker som var de "stora saker" som skulle hända? Eller var de "stora sakerna" kanske andra "stora saker" som faktiskt har hänt, men som vår motståndare på något slugt sätt döljer för oss så att vi aldrig såg när sakerna väl hände?

Många av oss minns säkert hur upphaussad övergången mellan år 1999 till år 2000 var. Det var massor av stora hemska saker som skulle ske. Men inget särskilt hände. Det fanns domedagssekter som gömde sig i bunkrar, och kanske t.o.m. sådana som tog livet av sig i skräck för vad som skulle ske.

Och detta verkar återupprepa sig gång vartannat. Vi får varningar, och sedan händer det inget.

Jag har sedan ett tag tillbaka funderat över hur vi bör se på dessa varningar. Det är säkert fler än jag som suttit som på nålar vissa datum, och väntat med fruktan över vad som ska ske vissa datum. Och nu har jag varit beredd så många gånger, att jag knappt orkar ta in fler varningar. Det blir lite som den där historien om mannen som "ropade på vargen". Till slut tröttnade alla byborna på att han ropade, eftersom vargen aldrig kom. De orkade inte lyssna på mannen till slut. Så när väl vargen kom var det ingen som hörsammade den "äkta" varningen, och det slutade mycket olyckligt.

Vad har vi för exempel i Ordet vad gäller "varningar"? Hur gjorde profeterna på GT:s tid när de varnade? För det första talade de med ord från Herren. Det var inte deras egna ord eller spekulationer. För det andra ingick det, förutom budskap om vad för "stora saker" som skulle hända, också ofta ett "omvändelsebudskap". De som blev varnade fick veta att om de vänder sig bort från Herren, så skulle hemska saker komma över dem, men kanske ångrar sig Herren det hemska som ska hända, om de omvänder sig. Vi har också exempel på hur änglar uppenbarar sig och varnar för fällor som motståndare lagt ut som snaror.

Vi blir idag proppade med så många nyheter, och varningar att vi kanske tappar urskillningsförmågan om vad som är en "äkta" varning, och vad som är en spekulativ varning. Och om det finns "äkta" varningar, så drunknar i så fall dessa i alla de andra varningarna. Jag själv har blivit så trött på nyheter och varningar att jag knappt ens mäktar med att titta på de vanliga 21-nyheterna på SVT. Kanske har jag blivit som de där byborna som slutade att lyssna på mannen som ropade "Vargen kommer!", och därför sitter illa till när den "äkta" varningen väl kommer, eftersom jag inte längre orkar fylla mitt huvud med varningar och nyheter. Kanske har jag blivit lurad av min motståndare att på detta sätt "tappa garden" och inte vara lika vaksam längre? För visst måste det väl med begreppet "att vara vaksam" menas att man ska ha stenkoll hela tiden på allt som händer runt omkring en?

Samtidigt som jag funderar över att jag kanske har blivit "lurad" som på detta sätt "tappar garden", så säger något i mitt innersta att jag ju ska se mig själv som ett "Guds barn", och att Gud min Fader i himlen är allsmäktig och vet hur Han ska ta hand om de sina. Jag ska ju inte behöva känna någon fruktan, och hela tiden behöva vara på "helspänn" och titta skärrad runt omkring mig på allt som händer. Förutom att fruktan får övertaget, så försvinner samtidigt också friden och glädjen. Allt känns bara mer och mer hopplöst.

Nu medan jag skriver fick jag en liknelse till mig:
En flicka ska lära sig cykla och hennes mamman hjälper henne. Mamman är nervös och är mycket rädd om flickan, och vill inte att det ska hända henne något. Det är ju hennes älskade ögonsten. Flickan är glad och förväntansfull över att få lära sig cykla och börjar ta de första tramptagen. De håller till på en skyddad plats, på en bakgård där ingen trafik finns. Mamman står bakom och håller i pakethållaren på cykeln så att flickan inte ramlar omkull. Snart kan flickan cykla själv och både mamman och flickan gläds stort över detta. Flickan älskar att cykla och cyklar själv på bakgården varje dag, och mamman tittar på. Förutom att mamman känner sig stolt och glad, känner hon sig också en aning nervös när hon ser flickan cykla där alldeles själv. Tänk om flickan ramlar och slår sig?

Efter ytterligare några dagar vill flickan börja cykla ute på vägarna. Mamman följer med på egen cykel bakom henne. När de cyklar där på vägen ser mamman alla potentiella faror runt omkring dem och skriker till flickan: "Akta dig, det kan komma bilar som kan köra på dig!", "Akta dig, det kan finnas stenar på vägen som kan få dig att ramla!", "Akta dig, du kan ramla i diket om du cyklar för nära kanten". På detta sätt fortsätter mamman med att ropa till flickan under hela deras cykeltur. Flickan hör mammans oroliga och allvarliga röst i dessa varningar, och blir mycket nervös och börjar hålla krampaktigt i styret. Hon glömmer till slut bort att hon cyklar och har istället sitt sinne riktat mot alla potentiella hot omkring henne. Flickan blir så rädd och nervös att hon till slut säger till mamman att hon vill cykla tillbaka hem och aldrig mer cykla igen.

Vad kan vi dra för paralleller i detta? Vår vandring med Herren är vår "cykeltur". I denna vandring ska vi känna glädje och frid, och full förtröstan på vår Fader att han beskyddar oss. Visst, Han kan komma med ett varningens ord ibland, men Han skulle aldrig skrämma upp oss så att vi inte längre vill vandra i frid och glädje med Honom. Vi bör därför fundera, var och en, hur vi tar emot alla nyheter och varningar runt omkring oss, och hur vi själva sprider dem vidare. Hur känner vi för alla dessa nyheter och varningar? Får de oss att börja frukta och tappa modet? I så fall kanske vi bör använda mer av vår tid till stilla förtröstan och bön i vår Faders famn. Vi bör kunna lita på Herren att Han leder oss på rätta vägar, och varnar oss, om inte annat med hjälp av en ängel, när det väl är dags för vargen att komma. Vi får aldrig glömma bort att vi har den bästa pappan som finns! Den enda pappan som alltid har stenkoll och vakar över varje steg som vi tar. Han har t.o.m. koll på hur många hårstrån vi har på huvudet! Det enda vi själva egentligen behöver ha koll på är att vi förblir i Kristus.

En psalm kom nyss till mig och får avsluta detta inlägg. "Tryggare kan ingen vara":

Tryggare kan ingen vara 

än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet, 

fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar; 

över dem han sig förbarmar, 

bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka. 

Han, vår vän för andra vänner, 

sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara: 

Jakobs Gud skall dig bevara. 

För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver, 

samme Fader han dock bliver, 

och hans mål är blott det ena:
barnens sanna väl allena.

måndag 6 december 2010

Vad är vår kallelse?

Här nedan följer ett inlägg som kommer från en broder i Kristus. Det är värdefulla ord som handlar om vår kallelse, och som säkerligen kan vara till hjälp för många kristna.

(Bibelställen citerade i 1917 års översättning)

----------------------------------------------------------

Vår kallelse

Många av oss troende har väl undrat vad vår kallelse är. Vad Gud har kallat oss till och den plan Han har för vårt liv. Vi känner ju till bibelstället som det predikats mycket om:
Eph 4:11  Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.
Som nyfrälsta upplever vi att vi vill göra stora saker för Gud, som att bli evangelist och dra in många själar till Guds rike. Eller en pastorskallelse eller att undervisa. Alltför många kristna har fastnat och fått kramp p.g.a. denna undervisning och till slut har de gett upp och slutar sina dagar i en kyrkbänk med en massa aktiviteter. Vi människor har mycket lätt för att fastna i sådan här undervisning, just för att det tilltalar köttet, i början. När det sedan inte händer något så är fördömelsetankar och ett tillstånd av hopplöshet ett faktum. Vi känner oss värdelösa. Och det är ju inte alls vad Gud önskar för oss. Det måste helt enkelt finnas något grundläggande som vi har missat. Låt oss undersöka saken närmare.

Vad är det människosläktet har gått miste om p.g.a. synden? Vi läser i Romarbrevet:
Rom 3:23  Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
Härligheten från Gud! Det är det vi saknar! Men hav tröst, se vad Bibeln lär:
1Pe 5:10  Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder.
2Th 2:14  Härtill har han ock genom vårt evangelium kallat eder, för att I skolen bliva delaktiga av vår Herres, Jesu Kristi, härlighet.
Vad är då vår kallelse? Vad har Gud kallat oss till? Gud har kallat oss tillbaka till sin härlighet. Det är vad vi kan beteckna som vår grundkallelse. 

- Vi är kallade att tillhöra Kristi kropp (Ef 4:4)
- Att äga Kristi frid (Kol 3:15)
- Kallade till frihet (Gal 5:13)
- Kallade till att välsigna (1 Pet 3:9)
- Gemenskap med Jesus ( 1Kor 1:9)
- En helig kallelse (2 Tim 1:9)
2Pe 1:10  Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall.
Först och främst ska vi älska Gud med hela vårt hjärta, förstånd och kraft (Luk 10:27) och att leva i gemenskap med Herren, och lära känna Honom, lära oss att förtrösta på Honom. Men kom ihåg att vi klarar det inte i vår egen kraft. Vi måste överlåta våra liv helt till Gud för att Han skall kunna forma oss som sina lerkärl (2 Kor 4:7).

Alla troende är inte kallade till apostlar eller profeter etc. Men vi har alla en grundkallelse och det är där vår vandring börjar;
Matt 6:33 … söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.
Under denna resa så kan det hända att du får dig mer betrott. Men det är Gud som kallar.

/En broder i Kristus

.

lördag 4 december 2010

Min väg till Ordet och mitt uppdrag

Detta inlägg är lite mer personligt och handlar framför allt om min väg till Ordet och mitt uppdrag som Herren lagt på mitt hjärta. Nu kanske du som läser tänker att det kan ju inte vara särskilt intressant att läsa om. Men Herren har manat mig och inspirerat mig till att skriva detta, och därför tror jag att det kan finnas något matnyttigt och tankeväckande för åtminstone någon som läser inlägget.

Sedan ett år tillbaka har jag i stort sett enbart läst i Ordet, och hoppat över alla andra "kristna" böcker, TV och tidningar. Strax innan jag fattade detta beslut hade jag under en månads tid "matat" mig själv med en känd amerikansk kristen förkunnares undervisning (Joyce Meyer). Det var en kristen bekant till mig som hade tipsat om henne. Själv var jag helt okunnig om kristna förkunnare. När jag lyssnade på denna Joyce Meyer växte önskemålet i mig att jag ville "bli som henne". Så här efteråt förstår jag att detta var fel väg att gå. Inte är det Guds mening att jag ska bli som ett annat kristet medsyskon. Jag ska ju efterlikna Jesus, och inte vara någon annan än den jag själv är skapad till att vara. 

Jag blev också av andra kristna rekommenderad att läsa böcker av bl.a. Bill Johnson och Kenneth Hagin. Nu kom jag aldrig längre än att jag hann köpa (men inte läsa) en bok av Bill Johnson, "När himmelriket tränger fram", och läsa den första sidan i en bok av Hagin. Vad Hagins bok hette minns jag inte men jag minns att den började med en bön som återfinns i Efesierbrevets första kapitel, om att be om "…vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om Honom". Jag hann läsa denna bön, och sen var det som att det inte gick att läsa mer i boken. Inifrån mig kom en stark drivkraft att stänga igen boken, och istället enbart be denna bön. Det var som om Anden sa: "Hit men inte längre!".

Jag kan också berätta att jag vid denna period hade fått en otrolig hunger efter Gud, och ägnade hela dagarna åt att "mata mig själv". Min tanke var att jag skulle må bättre och bättre ju mer jag åt och växte i tron, men resultatet blev annorlunda. Jag hamnade istället i stark förtvivlan och i mörker. Jag bröt ihop och bara grät och grät. Var fanns Herren till min hjälp? Det kändes som att jag skulle dö. I ett av dessa mina förtvivlade ögonblick så talade Anden till mig med stark röst inifrån hjärtetrakten: "Jesus i mig". Detta fick mig att räta på mig, och förstå att Herren hade svarat mig. Jag förstod att det var något väsentligt som jag hade missat som Herren med detta ville påtala. Jag började då söka efter alla bibelställen som handlade om att vi har Jesus Kristus i oss.

Dagen efter denna händelse råkade jag för första gången ramla in på Lennart Jaretegs sida Bibelfokus. Där stod det om "falska kristna förkunnare", och om "falska evangelier". Detta hade jag aldrig tidigare hört talas om. Jag såg att han bl.a. skrev om Joyce Meyer, Bill Johnson och Kenneth Hagin, och han menade att de var falska profeter allihopa. Jag visste inte vad jag skulle tro om detta, men en annan sak, som Lennart skrev i en av sina artiklar, tog jag i alla fall till mig. Lennart lämnade en rekommendation att lämna alla "kristna" böcker, TV och tidningar åt sidan, och istället enbart ägna tid i Ordet. Det lät ju riktigt vettigt, tyckte jag. Gå till källan!

Nu började en tid då jag ägnade all min lediga tid i Ordet. Men vid sidan av detta så började jag mer och mer forska i det som Lennart hade fört in mig i, nämligen det om "falska profeter". Detta började ta alltmer tid av mig själv. Internet kan vara bra ibland, men den kan också vara en riktig tidsslukare! Från att tidigare ha velat bli som Joyce Meyer trodde jag nu att jag skulle bli en ny "Lennart Jareteg". Jag skulle minsann avslöja alla fula fiskar som finns. Det fanns ju massor av stackars kristna själar, bl.a. flera i min direkta närhet, som fastnat i deras snaror, och jag ville hjälpa dem loss. Jag var fast övertygad om att detta var "min uppgift". Många kvällar grät jag i nöd och förtvivlan över att de i min närhet satt fast i lögner.

Vid denna tidpunkt fick jag en dröm från Gud. Drömmen började med att en kvinna kom fram till mig och talade med ord från Herren om att "de falska profeterna är många, och de finns överallt. Men det är inte din uppgift att försöka kontrollera dem". Vad menade Herren med detta?, tänkte jag. Budskapet från Herren var att jag INTE skulle ta mig an uppgiften att avslöja alla falska profeter. Och budskapet var vidare att dessa falska profeter verkade finnas i så stor mängd, och finnas överallt att det nästan verkade meningslöst att försöka "ringa in dem".

Jag var vid denna tidpunkt inte riktigt mogen för att ta till mig detta budskap, så jag fortsatte att "tuffa på", och matade mig själv med avslöjanden om falska profeter hela dagarna, och allt mindre tid i Ordet. Jag hittade också en massa annan intressant information, bl.a. om NWO, som visade hur elaka och ondskefulla makteliter vi har i världen, och hur de via vaccinationer sprider sjukdomar och gör människor infertila. Jag fick se hur mörk världen var, och detta mörker var så kompakt så att jag nästan kunde ta på det. En sak som var positiv var att min "kärlek" för världen försvann. Men samtidigt såg jag nästan bara mörker, och inget ljus. Var fanns hoppet? Jag blev bara helt igenom bedrövad och tyckte att "allt går åt helsike". Jag blev övertygad om att jorden när som helst skulle gå under, att Sverige när som helst skulle invaderas av ryssen, att dollarn när som helst skulle krascha etc etc. Jag satt som på helspänn och kunde bara sitta vid min dator och iaktta allt som skedde runt omkring mig i världen. Jag blev som paralyserad.

I en av dessa "mörka" dagar, när jag satt där vid min dator och sökte information, fick jag helt plötsligt en syn från Herren. Jag fick se ett tomt vattenglas ställas ner med en hård smäll på mitt nattduksbord. Smällen var så kraftig att jag kunde höra den med mina naturliga öron! Det jag förstår att Herren ville säga till mig var att jag behövde ändra riktning, och dricka från Hans källa och inte från andra källor. Att ägna mer tid i Ordet. Det är ju därifrån som jag får hoppet och ljuset. Han ville att jag skulle vakna! Nu började en stegvis process där jag mer och mer lämnade min dator, och ägnade tid i Ordet istället. Jag började på allvar lära känna Herren, och började se att Han faktiskt har all makt, och att vi inte har något att frukta. Jag förstod att jag hade varit på väg åt helt fel håll, och jag är djupt tacksam för att Herren hjälpte mig upp från diket och in på rätta vägen igen. Herren började skapa en hunger och törst i mig efter att mer och mer enbart läsa i Ordet. Min bön var att Han skulle hjälpa mig att dra mig närmare Honom.

De senaste veckorna har min hunger efter Ordet ökat ytterligare, och nu ägnar jag nästan all min vakna tid att studera i Ordet. Jag är inte längre intresserad av att läsa om och veta vilka som är falska profeter. Det Herren visade mig för ett år sedan var att det räckte för mig att vara starkt medveten om att de falska profeterna finns och att jag istället för att försöka avslöja dessa, skulle ägna mer tid i Ordet. Det är där jag får kraften, och ljuset att klara mig från att fastna i "bedragares snaror". Jag kan inte förlita mig på att kunna avslöja vad som är falskt utifrån vad andra människor kommit fram till, och publicerat på Internet. Tänk om Internet helt plötsligt försvinner? Och tänk om Bibeln blir förbjuden som bok? Hur ska jag då klara mig från alla falska förkunnare? Nu börjar jag fullt ut förstå det där med att man inte kan förlita sig på andras olja, andras smörjelse och kunskap, utan att man måste skaffa sig egen olja.

Nu tror jag inte längre att jag ska bli en ny Joyce Meyer, och jag tror heller inte att jag ska bli en ny Lennart Jareteg. Jag trodde själv att jag var "andlig" och gjorde något nyttigt när jag hela dagarna sökte information om falska profeter och om avslöjanden om NWO etc, men för mig blev det bara ett ytterligare dike. Det blev undervisning som "kliade". Jag trodde jag skulle "sitta säkert" eftersom jag inte var fast i någon falsk förkunnares snaror, men jag hade fastnat ändå. Jag trodde jag var "vaken", men egentligen gjorde jag ju inget av det som Herren hade kallat mig till att göra. 

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jag vill INTE säga att det är fel att avslöja falska profeter, jag vill INTE säga att det är fel att studera vad som händer i världen. De som känner att Herren leder dem till att göra det, får såklart fortsätta med det. Jag vill däremot säga att vi inte får låta detta bli ett dike, en snara, som förhindrar oss från att mata oss med den livsnödvändiga maten som kommer ifrån Guds ord, och ifrån umgängelsen med Gud i bön och tillbedjan. 

Vår kallelse är först och främst att vara ett Guds barn, och följa Jesus Kristus dit Han leder oss. Att gå på rätt väg kan vi inte göra genom att sick sacka oss fram genom att lyssna på vad någon annan har bestämt vara "godkända predikanter", och undvika "icke godkända predikanter". Vi kan inte förtrösta på en annan människas rekommendationer om vad som är rätt eller fel väg att gå. Nej, vi måste ha en personlig förtröstan på Gud, och ett hjärtas inställning att vilja följa Jesus. Vi förtröstar på Jesus Kristus förmåga att leda oss rätt, och inte på en människas förmåga. 

Visst kan jag så här i efterhand tycka att det är tråkigt att jag hamnade fel när jag matade mig med mörker hela dagarna, om falska profeter och annat trist. Men på ett sätt har ändå kunskapen om allt detta varit nyttigt. Jag har fått en medvetenhet om att det faktiskt finns falska profeter och falska evangelier. Och jag har fått lära mig att jag inte ska följa människor, och bli som andra människor. Att komma rätt handlar inte om att undvika det som är fel, utan först och främst att följa det som är rätt. Och det som är rätt, är att följa den gode Herdens röst, dvs Jesus Kristus. Den främsta maten bör vara att läsa i Guds ord. Genom att bli fast förankrade i Ordet så skapar vi ju oss det bästa och främsta skyddet mot att hamna i villoläror och andra frestelser. 

Mitt främsta misstag var alltså att jag matade mig med mycket annat hela dagarna. Ett sätt för Gud att föra mig tillbaka på rätt väg igen, var att låta det bli riktigt mörkt. Jag kunde riktigt känna att jag inte längre vandrade i ljuset, utan hade vandrat ut ur ljuset. Gud vandrar ju inte med oss ut i mörkret, men så fort vi själva vänder oss till Honom, så finns Han där för oss, villig att hjälpa oss tillbaka på rätta vägen igen. 

Jag är fast övertygad om att Jesus snart kommer tillbaka, att vi lever i ändens tid. I bibeln kan vi läsa, bl.a. i 2 Tess kap 2, att innan han kommer tillbaka, ska vi förvänta oss ett "avfall" bland kristna, dvs att kristna inte längre har den enkla, sanna tron/förtröstan på Jesus Kristus. Att kristna väljer sina egna vägar istället för att söka Herrens väg, och Herrens vilja. Och jag med många andra ser att vi idag lever i en sådan tid. Jag har mer och mer börjat se den andliga striden som pågår. Vår motståndare gör allt för att få oss på avvägar, för att eliminera vår styrka och kraft, för att göra oss "ofarliga". Därför är det hög tid att vi på allvar vänder oss till Gud, av hela vårt hjärta, och frågar oss var och en vilken uppgift han har lagt just på dig.

Och vad har Herren kallat just mig att göra? Jag vet numer att Han vill att jag ska skriva (åtminstone för tillfället), och inte bli en ny Joyce eller Lennart. Jag tror att Herren vill att jag ska "skaka om" kristna, och få dem att vakna och fundera över hur förankrade de är i Ordet, som ju är vår främsta ögonöppnare, och källa till ljus och liv. Att få kristna att fundera över om de mer förlitar sig på vad kända kristna förkunnare säger (vare sig de heter Joyce eller Lennart), eller vad vi kan läsa om falska profeter, än vad de förlitar sig på vad de själva kan läsa i Ordet. Att få kristna att fundera över om de lever i Herrens vilja, och i den kallelse som Herren har för just dem. 

Herren älskar oss, Herren vill leda oss, Herren längtar efter oss, Herren vill ha oss nära sig i sin famn, men Han kan inte tvinga oss. Vi måste komma frivilligt. Vi har ju fått Jesus Kristus och ju mer plats vi lämnar till honom i våra hjärtan, och mindre plats till oss själva, desto mer kraft får vi att stå emot alla prövningar och frestelser som kommer i vår väg. Och ju mer vi äter "Kristus", Ordet, desto stadigare blir vi.

måndag 29 november 2010

Vad hände DÄR på KORSET?

Här är ett inlägg som beskriver vad som hände på korset. Det är inte jag själv som skrivit det, utan en bekant till mig. Och hon fick det i sin tur från Herren.


DÄR - på KORSET /genom Jesu död och uppståndelse!
=====================================================

DÄR - straffades synden! (Adam) /Rom 5:12-14

DÄR - togs "Guds vrede över synden bort"! /Rom 5:8-10

DÄR - har vi frid med Gud! /Rom 5:1

DÄR - utplånas synder! /Apg 3:19, Hebr 9:26

DÄR - förlorar synden sin makt! /ROM 6:5-12

DÄR - dör Adamsnaturen "köttet"! /Efs 2:3, Kol 3:9, Gal 5:24

DÄR - dör våra sjukdomar och själens smärtor! /Jes 53:4

DÄR - dödas otron (olydnad) och tron står upp! / Joh 6:29

DÄR - tar den eviga NÅDEN sin början och plats! /Rom 5:21, Hebr 4:16, Joh 1:16-17, 1 Petr 5:10

DÄR - sluts ett evigt NYTT FÖRBUND! /Luk 22:10, 2 Kor 3:6, Hebr 8:13,9:15

DÄR - skapas "en enda ny människa", barn till.. /Joh 1:12-13, Efes 2:15, 1 Joh 5:1
"den levande Guden" /Rom 9:26

DÄR - blir: GUD VÅR FADER! /Joh 14
SONEN vår Frälsare, Broder och Vän! /Joh 15:15, Mark 3:35, Luk 2:10-11
DEN HELIGE ANDE - vår Hjälpare! /Joh 14, 16:7, Rom 8, 1Kor 12

DÄR - omplaceras vi in i Jesu Guds Sons Rike! /Joh 18:36, Kol 1:13, 2 Petr 1:11

DÄR - inlemmas vi i "Kristi kropp" och Jesus blir vårt "HUVUD"! /Rom 12:5, Kol 1:18, 1 Kor 10:7, 12:27

DÄR - skrivs våra NAMN in LIVETS BOK! /Luk 10:20, Fil 4:3, Upp:3:5, 20:15

=====================================================

söndag 28 november 2010

Människohjärtat som förebild för vårt andliga liv

Jag gjorde en fantastisk upptäckt häromdagen när jag studerade om bl.a. hjärtat i Ordet. Anden ledde mig till att studera hur vårt människohjärta är uppbyggt. Vi känner till bibelordet "bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet" (Ords 4:23). Och detta är ju inte bara en andlig sanning, utan även en fysisk sanning.

En annan sak vi känner till är att vi, som pånyttfödda, är förenade med Kristus. I 1 Kor 6:17 beskrivs det som att vi är i anden förenad med Kristus. Vi vet också att Gud är ande.

Ytterligare så vet vi att den Helige Anden beskrivs som "ande" och "vind", och att vi är beroende av den Helige andens ledning i vårt andliga liv. På grekiska används ordet "pneuma" för Anden.

Vi vet att vi som mänskliga varelser behöver andas in luft för att överleva. Lungornas vetenskapliga namn är "pneumo", vilket betyder "andas".

Men vad är det i luften som är så viktigt? Jo, det är syre! I hjärtat så händer följande: Syrefattigt, odugligt blod kommer in genom höger hjärtklaff, och förs vidare till lungorna. Där blir blodet syrerikt. Sedan förs det syrerika blodet ut via vänstra hjärtklaffen och ut till kroppens alla delar för att uppehålla kroppens liv.

Det som tillförs blodet är syre i form av syremolekylen O2. Det är alltså två atomer som är förenade till en enhet. På samma sätt kan vi se oss själva. Vi är förenade med Kristus till en enhet!

Men inte nog med det! Syrets atomnummer i det periodiska systemet är 8. Och detta symboliserar att vi är förenade med Kristus till ett nytt liv, ett evigt himmelskt liv!

Gud visar sig i skapelsen. Det här är ingen slump mina vänner.

Om vi öppnar vårt hjärta för Kristus, om vi öppnar dörren Jesus Kristus (höger hjärtklaff) och låter oss förenas med Kristus (O2) så går vi från att ha varit döda (syrefattigt, odugligt blod), till att bli levande med Kristus (syrerikt blod). Och den Helige Anden hjälper oss med denna process (lungorna). Det är ett Guds verk! Och som förenade med Kristus går vi sedan ut i världen och ger livet vidare till vår omgivning (den övriga kroppen får liv av det syrerika blodet).

Kan tilläggas att höger hjärtklaff är den ENDA "dörren" i kroppen för det syrefattiga blodet att bli syrerikt. Det finns bara EN väg till evigt liv, och det är genom vår frälsare, Jesus Kristus.

Ef 2:1-10 nedan:

1 Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder.
2 Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner.
3 Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.
4 Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek,
5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.
6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus,
7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
8 Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det,
9 inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
10 Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.

Välkommen hit!

Välkommen till min blogg!

Här tänkte jag skriva om Ordet utifrån Ordet. Jag som skriver kallar mig enbart för "Eva Helen". Det är oviktigt vem JAG är. Syftet med denna blogg är att förmedla det levande Ordet, och inte mig själv.

Jag kan kort berätta att jag bara är en enkel, vanlig människa i 30-årsåldern. Jag är inte med i någon särskild församling och min tro är enkel. Jag tror på Fadern, Sonen och den helige Anden, och jag tror att hela Bibeln/Ordet är utandad av Gud. Jag tror att "Summan av Ordet är sanning", dvs det går inte att plocka ut enstaka delar ur Ordet och göra en sanning av det, utan vi måste ha hela Ordet. Jag tror inte på Kristendom som en religion. Religion ser jag som människans påhitt - ett sätt att frälsa sig själv, ett sätt att själv styra och ställa istället för att låta Gud vara Gud. Kristendomen är istället tänkt som en relation mellan människan och Gud. Alla människor är lika älskade och välkomna av Gud. Det finns ingen människa som är bättre än någon annan. Tack vare Jesus Kristus försoningsverk på Korset öppnades vägen för människan att komma nära Gud. Vår frälsning beror inte på oss själva, på våra egna gärningar, utan är en gåva från Gud genom Jesus Kristus. Villkoret är att vi öppnar vårt hjärta för Jesus, och låter Honom vara Herre i vårt liv, istället för oss själva.

Och varför skriver jag här? Alla vi kristna är kallade till att vara en del av Kristi kropp. Och just min del i Kristi kropp är för stunden att skriva om Ordet. Så jag gör helt enkelt bara enligt min Faders vilja.

Jag tror att vi lever i den allra sista tiden, dvs den tid strax innan vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. Mycket som skrivs i denna blogg kommer därför att beröra denna sista tid.

Trevlig läsning, och välkommen tillbaka!