Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Tänk vilken humor vår Fader har. "Prästens lilla kråka", denna välkända barnvisa som vi säkert alla någon gång har sjungit, fick jag som svar när jag igår funderade över alla vilseledande läror som finns, och som får oss att hamna i diken. Misstaget vi gör är att vi tappar kontakten med vårt huvud Jesus Kristus, han som ska styra skutan. Istället överlåter vi rodret antingen åt oss själva, eller åt någon annan människa. Människor far ju vilse hela tiden, inte kan vi förtrösta på sådana! Inte undra på att vi hela tiden ramlar i diken! Att vi aldrig lär oss. Det är ju så enkelt egentligen, att t.o.m. ett barn klarar av att förstå detta.
Herren Jesus Kristus vill vara huvudet åt oss. Han kan inte tvinga oss, men om vi överlåter rodret till honom så ska vi se att det går oss väl. Herren kör, och vi får åka med. Vi behöver bara komma ihåg en enda sak: att ingen annan än Jesus kan hålla oss på vägen.
Vi har en väg att vandra här på jorden, och vår Herre leder oss fram. Bara vi håller Honom stadigt i handen, finns inget som kan dra oss bort från vägen. Låt ingen bedra dig. Lyssna på din Herdes röst. Endast EN kan vi lita och förtrösta på.
Fast mörka moln sig hopa, Och vägen törnig är,
Vi ändock säkert veta: Oss Kristus leder här.
Ty Jesus är vår hövding, Den stig han valt är ljus.
Den sig förtrott åt honom, Han för till Faderns hus.
Han känner vägen framför, Och farorna på den.
Hans arm är stark och mäktig, Hans kärlek håller än.
Vår väg är ofta enslig, Och tomhet runt omkring,
Men ledas vi av Jesus, Vi frukta ingenting.
(Psalm av Robert Harkness, översatt av Otto Witt)
