onsdag 8 december 2010

Att ropa på vargen

Jag fick idag på morgonen följande uttryck till mig: "att ropa på vargen". Det är precis vad det här inlägget ska handla om. Jag hoppas att det kan vara till välsignelse för någon.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om mig själv (Min väg till Ordet och mitt uppdrag), där jag beskriver hur jag hamnade i mörker när jag dagarna i ända matade mig själv med nyheter om falska profeter och information om NWO, teorier om "märket" och varningar om ett tredje världskrig och dollarkrasch etc etc. Internet och andra kanaler i vårt informationssamhälle kan vara både till välsignelse och till fall. Det som hände mig var att jag började frukta och tappade helt "barnaskapet" i min tro. Och säkerligen spred jag denna fruktan vidare även till andra. Jag kände mig nödgad att varna andra för vad som skulle ske. Dollarn skulle ju krascha, och jag ville ju att mina närmsta skulle vara medvetna om detta. Jag fick också stor fruktan över den där svininfluensasprutan som alla skulle ta, och ville varna alla i min närhet för att de kunde dö om de tog sprutan. Några lyssnade på mina varningar, men andra rynkade bara på näsan och undrade om jag var riktigt klok.

Sedan ett år har jag följt många kristnas tankegånger om vad som ska hända den sista tiden. Jag minns särskilt förra vintern hur jag kunde läsa rapporter om hur en viss känd förkunnare menade att "stora saker" skulle hända i februari 2010, och att nu måste vi vara beredda på att ekonomin går under. Att han var kristen, och dessutom känd som en "icke falsk" förkunnare, gjorde att jag tog hans varning på djupaste allvar. Jag började att bunkra mat för säkerhets skull. Och även vatten. Detta tips hade jag fått via någon annan känd förkunnares hemsida, en förkunnare som jag har stor respekt för. Februari månad kom, och dagarna gick, men det hände inga "stora saker". Jaha, det kanske händer i mars då, tänkte jag. Men mars månad gick också och det hände ingenting. I somras skulle det ske en solförmörkelse i juni (eller kanske var det juli), och likaså denna gång behövde vi vara beredda på att något "stort" skulle hända. Men inget hände heller denna gång.

Vi fick visserligen under våren och sommaren bevittna hur "stora saker" hände, däribland den hemska oljekatastrofen i Mexikanska gulfen, och vulkanaskan från Island som satte käppar i hjulen för flygtrafiken i Europa. Vidare har vi haft en svår torka i flera länder, och svåra översvämningar. Det kanske var dessa saker som var de "stora saker" som skulle hända? Eller var de "stora sakerna" kanske andra "stora saker" som faktiskt har hänt, men som vår motståndare på något slugt sätt döljer för oss så att vi aldrig såg när sakerna väl hände?

Många av oss minns säkert hur upphaussad övergången mellan år 1999 till år 2000 var. Det var massor av stora hemska saker som skulle ske. Men inget särskilt hände. Det fanns domedagssekter som gömde sig i bunkrar, och kanske t.o.m. sådana som tog livet av sig i skräck för vad som skulle ske.

Och detta verkar återupprepa sig gång vartannat. Vi får varningar, och sedan händer det inget.

Jag har sedan ett tag tillbaka funderat över hur vi bör se på dessa varningar. Det är säkert fler än jag som suttit som på nålar vissa datum, och väntat med fruktan över vad som ska ske vissa datum. Och nu har jag varit beredd så många gånger, att jag knappt orkar ta in fler varningar. Det blir lite som den där historien om mannen som "ropade på vargen". Till slut tröttnade alla byborna på att han ropade, eftersom vargen aldrig kom. De orkade inte lyssna på mannen till slut. Så när väl vargen kom var det ingen som hörsammade den "äkta" varningen, och det slutade mycket olyckligt.

Vad har vi för exempel i Ordet vad gäller "varningar"? Hur gjorde profeterna på GT:s tid när de varnade? För det första talade de med ord från Herren. Det var inte deras egna ord eller spekulationer. För det andra ingick det, förutom budskap om vad för "stora saker" som skulle hända, också ofta ett "omvändelsebudskap". De som blev varnade fick veta att om de vänder sig bort från Herren, så skulle hemska saker komma över dem, men kanske ångrar sig Herren det hemska som ska hända, om de omvänder sig. Vi har också exempel på hur änglar uppenbarar sig och varnar för fällor som motståndare lagt ut som snaror.

Vi blir idag proppade med så många nyheter, och varningar att vi kanske tappar urskillningsförmågan om vad som är en "äkta" varning, och vad som är en spekulativ varning. Och om det finns "äkta" varningar, så drunknar i så fall dessa i alla de andra varningarna. Jag själv har blivit så trött på nyheter och varningar att jag knappt ens mäktar med att titta på de vanliga 21-nyheterna på SVT. Kanske har jag blivit som de där byborna som slutade att lyssna på mannen som ropade "Vargen kommer!", och därför sitter illa till när den "äkta" varningen väl kommer, eftersom jag inte längre orkar fylla mitt huvud med varningar och nyheter. Kanske har jag blivit lurad av min motståndare att på detta sätt "tappa garden" och inte vara lika vaksam längre? För visst måste det väl med begreppet "att vara vaksam" menas att man ska ha stenkoll hela tiden på allt som händer runt omkring en?

Samtidigt som jag funderar över att jag kanske har blivit "lurad" som på detta sätt "tappar garden", så säger något i mitt innersta att jag ju ska se mig själv som ett "Guds barn", och att Gud min Fader i himlen är allsmäktig och vet hur Han ska ta hand om de sina. Jag ska ju inte behöva känna någon fruktan, och hela tiden behöva vara på "helspänn" och titta skärrad runt omkring mig på allt som händer. Förutom att fruktan får övertaget, så försvinner samtidigt också friden och glädjen. Allt känns bara mer och mer hopplöst.

Nu medan jag skriver fick jag en liknelse till mig:
En flicka ska lära sig cykla och hennes mamman hjälper henne. Mamman är nervös och är mycket rädd om flickan, och vill inte att det ska hända henne något. Det är ju hennes älskade ögonsten. Flickan är glad och förväntansfull över att få lära sig cykla och börjar ta de första tramptagen. De håller till på en skyddad plats, på en bakgård där ingen trafik finns. Mamman står bakom och håller i pakethållaren på cykeln så att flickan inte ramlar omkull. Snart kan flickan cykla själv och både mamman och flickan gläds stort över detta. Flickan älskar att cykla och cyklar själv på bakgården varje dag, och mamman tittar på. Förutom att mamman känner sig stolt och glad, känner hon sig också en aning nervös när hon ser flickan cykla där alldeles själv. Tänk om flickan ramlar och slår sig?

Efter ytterligare några dagar vill flickan börja cykla ute på vägarna. Mamman följer med på egen cykel bakom henne. När de cyklar där på vägen ser mamman alla potentiella faror runt omkring dem och skriker till flickan: "Akta dig, det kan komma bilar som kan köra på dig!", "Akta dig, det kan finnas stenar på vägen som kan få dig att ramla!", "Akta dig, du kan ramla i diket om du cyklar för nära kanten". På detta sätt fortsätter mamman med att ropa till flickan under hela deras cykeltur. Flickan hör mammans oroliga och allvarliga röst i dessa varningar, och blir mycket nervös och börjar hålla krampaktigt i styret. Hon glömmer till slut bort att hon cyklar och har istället sitt sinne riktat mot alla potentiella hot omkring henne. Flickan blir så rädd och nervös att hon till slut säger till mamman att hon vill cykla tillbaka hem och aldrig mer cykla igen.

Vad kan vi dra för paralleller i detta? Vår vandring med Herren är vår "cykeltur". I denna vandring ska vi känna glädje och frid, och full förtröstan på vår Fader att han beskyddar oss. Visst, Han kan komma med ett varningens ord ibland, men Han skulle aldrig skrämma upp oss så att vi inte längre vill vandra i frid och glädje med Honom. Vi bör därför fundera, var och en, hur vi tar emot alla nyheter och varningar runt omkring oss, och hur vi själva sprider dem vidare. Hur känner vi för alla dessa nyheter och varningar? Får de oss att börja frukta och tappa modet? I så fall kanske vi bör använda mer av vår tid till stilla förtröstan och bön i vår Faders famn. Vi bör kunna lita på Herren att Han leder oss på rätta vägar, och varnar oss, om inte annat med hjälp av en ängel, när det väl är dags för vargen att komma. Vi får aldrig glömma bort att vi har den bästa pappan som finns! Den enda pappan som alltid har stenkoll och vakar över varje steg som vi tar. Han har t.o.m. koll på hur många hårstrån vi har på huvudet! Det enda vi själva egentligen behöver ha koll på är att vi förblir i Kristus.

En psalm kom nyss till mig och får avsluta detta inlägg. "Tryggare kan ingen vara":

Tryggare kan ingen vara 

än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet, 

fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar; 

över dem han sig förbarmar, 

bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka. 

Han, vår vän för andra vänner, 

sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara: 

Jakobs Gud skall dig bevara. 

För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver, 

samme Fader han dock bliver, 

och hans mål är blott det ena:
barnens sanna väl allena.