Helhjärtad överlåtelse till Gud

Jag vill här rekommendera uppbyggande undervisning utifrån Romarbrevet 12. Undervisningen i sin helhet handlar om att överlåta sig själv till Gud och Guds vilja, vilket bl.a. innebär att:

- fokusera på kärleken

- söka efter vad som ligger på Guds hjärta och inte på ens eget hjärta

- vara beroende av och förtrösta på Gud, och inte på någon människa

- sluta bry sig om vem som står i talarstolen, utan enbart fokusera på Jesus

- sluta med eget tyckande, kritik och förtal, dömanden och bedömanden, utan fokusera på att höra från Gud istället, och enbart döma efter det vi hör från Gud

- umgås med Gud i bön och i Ordet

- enbart tillhöra Gud och inte sig själv eller någon annan

- tro på Guds löften oavsett om vi upplever att vi får bönesvar eller ej

- älska alla människor, även de som vi upplever är "dumma" på ett eller annat sätt

- avsky det onda och hålla fast vid det goda

- välsigna de som förföljer oss

- starta inte bråk och ordstrider, utan stå fast i frid och kärlek

- övervinn det onda med det goda

- lämna den gamla naturen på nytt och på nytt, att varje dag bära sitt kors

- ha sinnet vänd till det himmelska och inte till det jordiska. Jordelivet är över!

- leva det nya livet i Herrens kraft och inte i egen kraft

- etc etc

Länk till undervisningen:

http://efraim.se/Ljudfiler/2009-09-26_bibelskola_ht2_internet.mp3

Jag har beslutat att följa Jesus.
Jag följer korset och lämnar världen.
Om andra tvekar vill jag än följa,
och aldrig mer tillbaka gå.

Följ Jesus NU, och inte SEN!

I detta inlägg ska jag berätta lite om upplevelser som jag har haft i helgen, och om saker som jag upplever att Gud har lagt på mitt hjärta att skriva om. Kort och gott handlar det om att vi ska FÖLJA JESUS, och att det är hög tid att göra det NU och inte SEN!

Talet om KORSET

Nu i helgen var jag på Gudstjänst, och vi fick uppleva en otroligt stark gudsnärvaro. Jag är vanligtvis inte den person som brukar bli berörd, åtminstone inte så att jag verkligen kan förnimma gudsnärvaron, men nu i helgen kunde jag verkligen känna den! Under lovsången, som var ledd av en ensam man, var det som om vi alla lyfte i salen, och omfamnades av Guds varma kärlek. Och anden i oss gensvarade starkt på denna utströmmande kärlek med en sann tillbedjan i anden.

På besök fanns en äldre gästpredikant, som missionerat utomlands i många år. Han hade redan bestämt i förväg vad han skulle undervisa om, och hade ett papper med sig som han läste ifrån. Men ibland kom han utanför sitt papper, och föll in i den gåva som Gud gett honom, nämligen att berätta om KORSET, om evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus, vår frälsare. Och när han gjorde det, så förändrades atmosfären dramatiskt i lokalen och jag tänkte för min egen del att nu kan det ske mirakler i lokalen såsom exempelvis helande av sjuka, som en bekräftan på det predikade Ordet. Och när predikanten sedan gick tillbaka till sina papper, så blev det förändring igen i atmosfären, som om det kyldes ner lite granna. Och sådär höll det på fram och tillbaka under hela predikan.

Detta fick mig att tydligt se hur uppenbart det är att vi i vårt torra land Sverige behöver få höra om det sanna evangeliet, det enkla budskapet om korset, om Jesu Kristi död och uppståndelse. Att Gud sände sin älskade enfödde son Jesus Kristus till världen, inte för att döma världen, utan för att rädda den! Att vi genom tron på Jesus Kristus blir rättfärdiggjorda, och blir Guds barn, och får gemenskap med vår älskade Fader i himmelen.

Tron kommer ju av predikan av Kristi ord, och utan tal om detta evangelium som ju är en Guds kraft till frälsning, så förblir det ju såklart väldigt torrt! Tyvärr så hålls det nog alldeles för många predikningar i Sverige som inte kommer i närheten av detta enkla budskap, som ju ger ljus och hopp till människor som sitter fast i alla möjliga slags bojor i mörkret.

Vi alla har uppgifter från Gud

En annan sak som kom starkt till mig i helgen är att vi ALLA kristna, var och en som tror på Jesus Kristus, är viktiga och värdefulla här och nu, och har personliga uppgifter som Gud har förberett åt var och en av oss. Den onde har verkligen lurat många av oss kristna till att tro att vi bara ska sitta och nöta på en kyrkbänk och lyssna på pastorn som predikar så fint på söndagarna. Men detta är ju helt fel! Gud vill använda dig och mig, och inte bara några fåtal evangelister eller pastorer.

Nu är inte alla kallade till att vara evangelister eller pastorer, men jag är alldeles övertygad om att Gud har en plan för dig och mig som är specialdesignade att passa just oss personligen. Vi har en fri vilja att tacka ja eller nej till denna plan, men visst vill vi väl allra helst tacka ja! Det kristna livet att följa Jesus är otroligt spännande, och mättande. Vi behöver inte bekymra oss för att sakna något om vi vandrar i Guds vilja, och i förtröstan på att Gud tar hand om oss.

Men vad behöver vi göra för att vandra i Guds plan för oss? Det behöver faktiskt inte vara svårare än att vi överlämnar oss själva i Guds händer, och säger ett JA från djupet av våra hjärtan. Vi söker Guds rike och Hans rättfärdighet först och främst, och sedan kommer vi att få se att Guds Helige Ande börjar verka, och leder oss in i Guds plan för oss. Detta är ett Guds verk. Det sker med Andens kraft och inte någon människas styrka och kraft (Sak 4:6). Vi behöver därför inte hamna i någon prestationsångest, utan bara lära oss att stilla vila i ett mottagande av den kraft och ledning som Gud ger oss genom sin Ande.

Nu kanske du frågar dig hur du ska kunna ta emot det Gud vill ge dig, och hur du lär dig Andens ledning? Jag tror att det bästa sättet är att börja med att stänga in dig i din kammare och söka Gud genom bön och bibelläsning, så ska du få se att det börjar hända grejer! Var tålmodig och uthållig. Gud är en personlig Gud, som vill leda oss var och en personligen, så vi behöver inte stirra oss blinda på några andra runt omkring oss för att lära oss hur saker fungerar, utan Gud själv kommer att lära oss, genom sin Helige Ande.

I bibeln får vi ju en bild av att alla vi som är Guds barn utgör en del av Kristi kropp. Och i denna kropp är vi var och en av oss olika leder och kroppsdelar. För att få en hel fungerande kropp så måste vi hitta till den kroppsdel som just du och jag representerar. Vi ska inte bli kopior av varandra och följa i andra människors spår, utan vi ska var och en personligen följa Jesus. Bara HAN kan visa oss vem vi är. Tyvärr har vi kristna blivit bra på att följa människor, och börja göra samma saker och säga samma saker som våra favoritpredikanter, men om vi gör det blir vi som sagt bara kopior, och dessutom SÄMRE kopior än originalet. Om vi kopierar andra så fördröjer vi dessutom processen att bli just den DU och JAG är ämnade av Gud att vara. Så sikta på att bli dig själv!

NU är det tid, inte SEN!

I predikan av denne gästpredikant, som jag hörde i helgen, så kom följande ord till honom: Att det är tid NU att följa Jesus, och inte SEN. Att det är tid NU för Sverige och inte SEN. Vi ska alltså inte sitta och vänta på bättre tider, utan vi ska handla här och nu!

Denne predikant är inte den första med att säga, och som jag har hört det senaste året, att Gud har börjat verka med sin Ande i Sverige. Vi har inte tid att längre sitta och nöta på kyrkbänker, eller pyssla med saker som inte är det Gud har tänkt för oss, utan vi har var och en ett ansvar att komma in i Guds plan för oss.

Jesus kommer snart, och det kan vara kort om tid kvar. Vi får var och en bestämma själva vad vi gör denna sista tid, men jag är övertygad om att vi blir allra lyckligast och mår allra bäst om vi vandrar hand i hand tillsammans med Jesus. Jag tror dessutom att vi snart kommer att möta svårare tider i Sverige, och över hela världen. Dels ekonomiskt, men också svårt på andra sätt. Hela jorden skakar! Naturkatastrofer, svält och sjukdomar börjar bli vardagsmat. Vi ser inte så mycket av detta i Sverige, men det kan som sagt komma svårare tider även här. Men om vi vandrar i förtröstan på att Gud tar hand om oss, så har vi inget alls att frukta, utan kommer att på ett övernaturligt sätt klara svåra omständigheter. Vår omgivning, människor som fortfarande lever i mörker, kommer att behöva troende som förtröstar på Gud. Så vi gör både oss själva, och vår omgivning en stor tjänst, om vi vandrar i umgängelse med Gud.

Nu på morgonen, när jag med morgonkaffet i ena handen, morgonsurfade på Internet, så hamnade jag ganska så snart på en sida där jag kunde läsa om en profetia som Frälsningsarméns evangelist Daniel Viklund fick för ett par år sedan från Herren. Den kallas för "Profetord till Sverige", och jag tror att den är minst sagt högaktuell för oss idag. Åtminstone jag själv kände att jag blev starkt berörd i min Ande nu när jag läste den, och gav mig inspiration att skriva hela detta blogginlägg. Här nedan kan du ta del av denna profetia:

Profetord till Sverige - Daniel Viklund 2009-11-28

...Förakta inte profetior, men pröva allt...1 Tess 5:14-22

Jag har inte glömt Sverige, säger Herren. Jag ska ge mina änglar befallning om detta land som aldrig tidigare. Mina barn ska få del av mitt gudomliga rådslut för Sverige.

Jag har ställt er inför vad inget öga har sett, inget öra har hört och vad människohjärtat inte kunnat ana, säger Herren. Jag ställer inför en Uppenbarelse av mig Själv. Jag ställer er inför min storhet, inför mitt Majestät. Jag ställer er inför min närvaro, jag ställer er inför min glödheta kärlek, inför min Ande. Jag ställer er inför det jag ska göra i dessa dagar ty jag skall i dessa dagar utgjuta av min Ande på nytt och era söner och era döttrar ska profetera, mina tjänare och tjänarinnor ska profetera och ni ska få se min härlighet uppenbar också i detta land, säger Herren.

Frukta inte. Se er inte ängsligt om. Fråga mig inte ängsligt: har du glömt oss? Ni ska inte längre fråga mig om jag har glömt Sverige för jag har alls inte glömt detta land, säger Herren. Jag har haft planen klar sedan världens grundläggning och i dessa dagar så lyfts den upp och den läggs på det himmelska altaret och jag ska ge mina änglar befallning om detta land som aldrig tidigare. De ska få ta ritningen från urminnes tid och den ska sänkas ner och ni ska få del av mitt eviga rådslut, säger Herren. Ja, jag ska utgjuta, sannerligen ska jag utgjuta av en uppenbarelsens Ande och mina tjänare och mina vittnen, ja, mina lärjungar säger Herren och mina barn säger Fadern, ska få del av det gudomliga rådslutet och i det gudomliga rådslutet ska ni finna mig, för sannerligen, den som söker mig uppriktigt kommer också att finna mig.

Jag vill tala till er mina barn och säga: Den som söker, han finner, den som ber, han får, och för den som bultar ska dörren öppnas, också dörren till detta land, säger Herren, till denna stad, och denna ort, säger Herren. Allt står berett i de himmelska gemaken och jag ska ge mina änglar befallning i dessa dagar att bära ut mina strategier, bära ut mina planer, bära ut mina skeenden. Och jag frågar efter ett folk på jorden, ja, jag frågar efter ett folk på jorden som säger: Herre, här är jag, sänd mig!

Och när ni ställer er i rad med profeterna, när ni ställer er i rad med apostlarna när ni ställer er i rad med evangelisterna, herdarna och lärarna säger Herren, så kommer ni att få se det som inget öga sett, inget öra hört och vad människohjärtat inte kunnat ana. Det skall uppenbaras också på denna plats, i denna stad, också i detta land, säger Herren.

Ni behöver inte ängsligt och fruktande be, utan ni ska hädanefter be i en tro, i en tro som får bergen att flyttas. Ni ska hädanefter be i en ny Ande av tro, ty tillsammans med denna strategi så utgjuter jag av trons ande och vantro, klentro och avsaknad av uthållig tro ska jag bota, säger Herren. Jag skall låta en ande av tro strömma fram och ni ska få se vattnet välla fram under östra portens tröskel, ni ska få se den dubbla strömmen välla fram och jag begär av er mitt folk att ni släpper taget om era egna gärningar, släpper taget om era egna verk och låter byggas upp till ett andligt husbygge i mig, låter er byggas in i mitt verk, ty mitt verk är ni skapade och förberedda av mig, säger Herren för att vandra i förutberedda gärningar. Och jag säger ytterligare en gång: Allt är förberett för detta land! Allt är förberett för detta land. Se er inte ängsligt om efter något annat än det ord som utgår från min mun, för det har makt att förflytta berg och det har makt att uppehålla allt. Lämna all ängslan, all fruktan därhän, säger Herren, för min våg skall välla över er.

Och det vatten ni ser välla upp under östra portens tröskel är min kärlek, säger Herren, det är min kärleksflod som väller upp på nytt. Åh, det har funnits en sådan kärlekslöshet i detta land, men jag ska råda bot på den och jag skall låta kärleken strömma och de som inte låter sig bli överväldigade av kärleken kommer heller inte att kunna införlivas i mitt verk, för det är med kärlekens Ande som jag bygger mitt verk i dessa tider.

Det är med förtecken av kärlek som jag låter min musik ljuda över detta land på nytt, säger Herren och ni ska få höra en ny typ av sånger, en ny typ av melodier, en ny typ av musik strömma fram. En unik musik för denna tid som har sitt upphov i himlen. Ja, ni skall sannerligen förstå vad det innebär, att mina änglar prisar mig, att mina änglar lovar mig, att mina änglar tillber mig. Ni ska se tillbedjan förlöst på jorden och tillbedjarna tillbe i ande och sanning som aldrig förr. Ja från plats till plats kommer budkavlen att gå. Mina härolder kommer att ropa ut detta på plats efter plats. Frukta Herren! Tillbe Honom! Ni kommer att höra rapporter från den ena platsen efter den andra om att mina härolder ropat ut samma budskap. Frukta Herren! Ge Honom äran! Tillbe Gud, ty stunden för hans dom har kommit!

Ja sannerligen på domarnas vägar ska jag gå genom detta land men på grund av ett folk som lever i tillbedjan, ett folk som lever i kärlek, på grund av ett folk som lever i mina strategier ett folk som har släppt taget om sina egna gärningar och funnit trons vila i mig, så ska jag skona städer, ska jag skona bygder, jag ska skona hela län från att komma under domen och ni kommer att se en sådan tydlig skillnad på de orter där man hörsammat kallelsen och ställt sig inför mig i denna tillbedjan och på de orter där jag blivit avvisad. Över de orter där jag blivit avvisad kommer mina tårar att falla som domsvatten, säger Herren, men på de orter där jag blivit välkomnad skall min härlighet bryta fram och människor kommer att fly från dessa spökstäder till de orter där min härlighet är rest. Jag skall resa ett tempel på denna ort. Jag ska resa ett tempel i dessa bygder och till detta tempel kommer människor att ta sin tillflykt när domarna börjar drabba jorden och dess invånare skall lära sig rättfärdighet.

Frukta inte för min dom, säger Herren, för när ni döms fostras ni av mig för att ni inte ska bli fördömda med världen. Ha förtroende! Ha tro, ha tro, ha tro, säger Herren, för jag vet vad jag gör även när jag sänder mina domar. För er mitt folk som finns i Kristus Jesus, finns ingen fällande dom och ni ska stå där renhjärtade och jublande när ni får se dem som har fostrats genom min tuktan kommer från öster, från väster, från norr och från söder. Ja ni ska få bära dem fram. De kommer stapplande fram ur världsandens mörka schakt. De kommer stapplande från otuktshusen. De kommer stapplande från bedrägeriets kvarter. De kommer stapplande från trasighetens och söndringens katakomber. De kommer stapplande ut ur Babylon, för att söka skydd bland mitt folk, säger Herren. Gör er redo, gör er redo. Vad hittills aldrig ägt rum kommer att ske och ändå är det bara en liten glimta av allt jag kommer att göra.

Jag är fortfarande en Gud som gör mer än ni kan be eller tänka och sannerligen har ni bett och sannerligen har ni tänkt men nu är tiden inne då ni ska se vad ni inte bett, vad ni inte tänkt och vad ni aldrig har kunnat föreställa er, för det är min tid nu, säger Herren. Jag gör anspråk på själva tiden. Det är inte ni som äger tiden, säger Herren, utan det är jag och den tid som nu inne är på denna ort och in denna stad, i detta land, säger Herren, det är min tid och min tid för Sverige är NU och ni skall löpa åstad.

Säg inte i morgon, säg inte igår, utan säg : Idag hjälper Herren! Säg inte det är sedan, det är sedan, det är sedan. Nej NU vill jag gripa in och i min helige tjänare Jesu namn skall jag göra stora ting ibland er och markerna ska skakas, ja sannerligen markerna ska skakas. Bygderna ska skakas och den sista skörden, den sista frukten ska skakas loss ur den svenska fosterjorden. Ja, jag ska skaka loss frukten, jag skall skörda och tröska. Jag ska ta mig an er sak, säger Herren. Jag skall ta mig an er lidelsefulla längtan för jag har hört ert bönerop. Jag har hört det svidande hjärteropet om att jag ska förbarma mig, och jag är fortfarande densamme. Jag är en Gud, stor i nåd, stor i långmodighet och jag kommer att förbarma mig. Jag som ropade ut inför Mose att jag är en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning och som bevarar nåd mot tusenden.

Jag ställer mig nu vid den andliga kusten till detta land och jag ropar in över landets gränser. Jag är en Gud barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning. Ni ska sannerligen få möta min barmhärtighet, min nåd och sanning. Och när allt detta samverkar skall ni veta mitt folk att för den som älskar mig samverkar allt till det bästa.

Så säger Den Helige Ande!!!

Källa: Nyhetsbrev från Daniel Viklund

Sanningen OCH kärleken

Detta inlägg handlar om sanningen OCH kärleken, och om hur vi kan hjälpa våra medsyskon som vi kan se har hamnat vilse på något sätt.

Det är en orolig tid idag i världen. Det skakar inom ekonomin, det skakar också i naturen. Jag tror att vi lever i den sista tiden innan Jesus Kristus kommer tillbaka. Ordet vittnar om att vi innan dess kommer att möta svåra tider, och för detta kan vi förbereda oss.

Men hur kan vi förbereda oss? Kort och gott söker vi oss närmare Herren, vi överlåter våra liv till Jesus Kristus, och blir helhjärtade Jesu efterföljare. Vi kan vara frimodiga och förtrösta på att Han kommer att föra oss på rätta vägar, under förutsättning att vi låter Jesus vara vårt huvud, vår Herre.

Det är många av oss kristna idag som inte lever i sådan förtrolig närhet till Jesus, som Gud önskar att vi skulle göra. Några av oss har kanske fastnat i villoläror, som binder oss på olika områden. Andra kanske har fastnat i världsliga bekymmer vilket upptar all vår tid, och ytterligare andra kanske har fastnat i fruktan för det onda, eller lever i missmodighet och har tappat friden, glädjen och frimodigheten.

Vi kan hjälpa varandra att hamna rätt på vägen, att föra varandra närmare Jesus. Men hur kan vi gå tillväga?

För drygt en vecka sedan lyssnade jag på en undervisning av Seth Erlandsson med temat "Läran och kärleken". Denna undervisning spelades in för kanske en 20 år sedan, men är lika aktuell nu som då.

"Läran och kärleken" - detta får mig att tänka på orden i Andra Johannes brev att vi måste inneha både sanningen och kärleken, och inte bara kärleken eller sanningen. Båda två är nödvändiga för att vi ska vandra rätt och därmed också kunna vara vägvisare för andra, dvs förmedla ljuset från Jesus Kristus till de som lever i mörker eller är vilseförda.

Här hamnar vi kristna tyvärr fel många gånger. Felet vi gör att vi låter det ena betyda mer än det andra, och gå utöver det andra. Antingen tar vi vår utgångspunkt i kärleken, eller så tar vi den i sanningen:

1. Utgångspunkt i "kärleken":

Här blir den kristna läran inte så viktig, utan vi låter enbart "kärleken" råda. Det leder till en ekumenisk lära, som inte omfattar allt Guds ord, utan nöjer sig med att omfatta enstaka, gemensamma "sanningar". En del kristna går tyvärr så långt att de vill mena att Jesus inte är den enda vägen till Gud, utan förmedlar att det finns fler vägar, inom exempelvis andra religioner.

2. Utgångspunkt i "sanningen":

Här måste den kristna läran hållas ren till varje pris - vi kan inte släppa någon över bron som har någon liten "surdeg". Vi blir misstänksamma och griniga mot andra människor, vi tyder allt till det värsta, vi blir trospoliser, och tar inte emot dem som inte har den "rätta tron". Vi blir fariséer med andra ord.

Fariséerna vaktade på varje steg som Jesus tog, och lyssnade noga på det han sade, men bara med syfte att försöka fånga något endaste ord, som de sedan kunde använda för att sätta dit Jesus som villolärare.

Fariséerna var mycket kritiska till Jesus för att han umgicks med sådana som uppenbart vandrade på fel väg, såsom publikaner, syndare och skökor. Vidare var de kritiska mot att Jesus gjorde sådant som de utifrån deras egen tolkning av Guds ord, menade stred mot Guds ord, såsom exempelvis att hela sjuka människor på en sabbat, på vilodagen.

Båda dessa vägar, som antingen betonar enbart kärleken, eller enbart sanningen, men inte båda två tillsammans, är som vi förstår tokiga på var sitt sätt, och leder till vilsenhet och mörker. Båda vägar har säkerligen sin rot i köttet, och inte i Anden. Men hur ska vi göra för att leda varandra rätt? Ett bra sätt är att lära oss av Jesus själv. I Guds ord kan vi läsa om hur han gick tillväga.

Jesus höll sig till allt Guds ord. Han tummade inte på sanningen. Men han kunde samtidigt också visa barmhärtighet till de vilsna människorna som lever i mörker. Han var inte sträng, räknade inte upp alla fel och pekade inte finger åt syndare, utan han var deras vän och tog emot dem med en öppen famn. Han förlät dem alla deras synder och bad dem följa Honom, lära av Honom, förbli i Honom och förbli i kärleken. Han förde dem till sanningen.

Lyssna gärna till hela undervisningen om "Läran och kärleken", via följande länk:

http://kristenmp3.se/SethErlandsson/Laran_och_karleken_S-E.mp3

.

Är "Guds kraft" alltid kraft från Gud?

Detta inlägg ska handla lite grann om under och tecken, och om att pröva andar om de kommer ifrån Gud. Är det vi vill kalla för "Guds kraft" verkligen alltid kraft från Gud, eller kan kraften ha en annan källa?

Den senaste veckan har det diskuterats på kristna forum om en konferens som kommer att hållas i Malmö i augusti, där tre namnkända predikanter från USA, ska undervisa om helande.

Just dessa tre herrar/predikanter är kända för att komma ifrån samma rörelse, som vi brukar kalla för "profetrörelsen", med stark koppling till platser som Toronto, Lakeland och Pensacola. Jag har själv ingen större erfarenhet av denna rörelse, men jag har bekanta som bl.a. varit i Lakeland, och har på så vis en viss insyn i den.

Inom kristenheten har det höjts många kritiska röster mot denna rörelse. Den vanligaste kritiken är att profetrörelsen har för stort fokus på det övernaturliga, såsom tecken och under, "smörjelsen", nådegåvor, Guds kraft, helande, "andens manifestationer" och "påfyllning av den helige Anden".

En del kristna går så långt i sin kritik att de förkastar ALLT som har med under och tecken, och den helige Anden att göra. Istället förlitar de sig helt på sitt egna intellekt. Det finns ytterligare kristna som lever i fruktan, och är så rädda för att hamna fel att de blivit rädda för allt som är övernaturligt.

Som jag själv ser den kristna vandringen här på jorden är vi helt beroende av Jesus. Utan Honom kan vi ingenting göra. Han är den som plockar upp oss när vi snavar och faller. Han är vårt ljus och håller oss på vägen. Om vi har Jesus Kristus som Herre i vårt liv, om Han är vårt huvud, om vi ger våra liv tillbaka till Honom, såsom Han gav sitt liv för att vi skulle få leva, så möjliggör vi för Honom att leda oss in på underbara vägar, där vi bl.a. kan få möta mirakel, både stora som små.

Jag tror på under och tecken, att Gud gör mirakler idag. Vad gäller exempelvis helande, så finns det inom min egna familj ett flertal exempel på fysiska helanden. Om mirakler i mitt egna liv, kan jag berätta att jag själv är sjuk sedan ett par år i "utbrändhet", men upplever ofta att jag får övernaturlig kraft från Gud att skriva och läsa, och klara situationer som jag annars inte har egen förmåga att klara av.

Att vilja uppleva mirakler från Gud, att vilja se under och tecken, tror jag inte är fel. Men jag tror att vi hamnar fel om vi helt okritiskt tror att allt övernaturligt är av godo. Bibeln säger tydligt att vi ska pröva alla andar, om de kommer från Gud. Jesus själv varnar oss i bl.a. Matt kap 24, för att det kommer många falska profeter, och sådana som kallar sig "smorda" som ska utföra tecken och under för att om möjligt bedra de utvalda (dvs Guds barn). Alltså kan vi inte förutsätta att Gud är inblandad så fort vi ser ett under eller tecken. Men vi får inte gå så långt i vårt ifrågasättande, att vi till slut blir rädda så fort vi ser ett tecken eller under. Det är som en balansgång - och den enda som gör att vi kan hålla balansen är Jesus. Om vi vill följa Honom, och inte oss själva eller andra människor, såsom "stora predikanter", så kan vi lita på att vi kommer rätt.

Vad gäller dessa predikanter, som nu i augusti ska besöka Sverige, så vill jag klart uttrycka att jag inte är rätt person att ställa mig upp och döma ut dessa tre herrar som "falska profeter". Men jag tror att vi alla gånger kan lita på att vi gör rätt, och gott i Guds ögon, om vi prövar deras undervisning mot Ordet. På så vis visar vi Gud att vi först och främst litar på Honom och Hans ord, och inte på oss själva eller någon annan. Vi är trogna Honom.

Jag har personligen fått lära mig att allt som kallas för "Guds kraft" inte per automatik innebär att det verkligen är fråga om Guds kraft. Och kanske är det en Guds tanke och mening att min erfarenhet kring detta har en stark koppling till just ovan nämnda Profetrörelsen, och särskilt till en av de tre predikanter som ska komma till helandekonferensen i Malmö. Min egen upplevelse har gjort mig minst sagt fundersam över denna Profetrörelse.

Det händer att jag får drömmar och syner från Gud, som kommer till mig via den helige Anden. Ofta är drömmarna undervisande i sin karaktär, och riktade till mig personligen. Ofta förstår jag inte budskapen i drömmarna med en gång, utan det kan dröja, ibland upp till ett år, innan jag förstår vad de ville säga. Därför är jag alltid noga med att skriva ner dem, så att jag kan gå tillbaka till dem, när Anden påminner mig om dem. För drygt ett år sedan fick jag en dröm som handlade om "Guds kraft". Den är som följer:

Jag sitter i en stor soffa, där en medelålders man ligger ner och får massage på huvudet av en asiatisk kvinna. Efter att kvinnan masserat mannen ett tag så säger hon plötsligt på knagglig svenska: "Åååhhh, nu kommer Guds kraft. Ta emot!"

Jag känner genast ett obehag, och visste med en gång att det inte var frågan om kraft från Gud, utan från den onde. Jag försöker värja mig, men kraften kommer in i mig som en stark stöt in genom munnen ner till mitt inre, och sedan ut mot armarna och benen. Hela kroppen spändes ofrivilligt i en båge, som om jag hade fått en stöt genom elektriska stolen.

Jag ber om Jesu blods beskydd, och"kraften" hoppar ur mig. Efter några sekunder hoppar "kraften" in i mig igen. Och jag ber återigen om Jesu blods beskydd och "kraften" hoppar ur mig. Men återigen kommer den in i mig, och i nästa stund vaknar jag från drömmen.

Drömmen var mycket obehaglig, och "kraften" kändes mycket verklig. När jag vaknade undrade jag länge varför Gud ville att jag skulle få uppleva denna drömmen. Tydligt var i alla fall att "kraften" inte var från Gud, och att Jesus befriade mig från den.

Jag har tänkt att om det nu är så att Jesus beskyddar mig, så borde jag egentligen inte alls ha fått "kraften" in i mig från början. Men såhär ett år senare vet jag att Gud bara ville låta mig erfara hur denna "kraften" kändes i mig, i min kropp. Jag menar alltså att vi inte behöver vara rädda för denna "kraften", utan kan vara helt säkra på att den inte kan hoppa in i oss, om vi håller oss till Jesus. Och om vi ändå på något olyckligt vis skulle få "kraften" i oss, så kan vi vara säkra på att Jesus befriar oss om vi vänder oss till Honom.

Men var finns då kopplingen mellan denna dröm om "Guds kraft" och profetrörelsen? Jo! En vecka efter att jag fick drömmen, läste jag en bok, skriven av Bill Johnson, som heter "När himmelriket tränger fram", utgiven av bok- och bibelförlaget CorVita. Bill Johnson är en av de tre herrarna som ska undervisa på helandekonferensen i Malmö.

Kapitel 10 har rubriken "Utan kraft: onödigt och obalanserat". En bit in i kapitlet berättar Bill Johnson om en egen upplevelse han har haft. Rubriken för detta avsnitt är "Min historia - underbar, men inte så trevlig":

I mitt sökande efter mer kraft och smörjelse i min tjänst har jag rest till många städer, bl.a. Toronto. Gud har använt mina erfarenheter på sådana platser för att göra mig redo för livsförvandlande möten hemmavid.

En gång mitt i natten kom Gud som svar på min bön om att få mer av honom, men inte på ett sätt som jag hade förväntat mig. På ett ögonblick gick jag från djup sömn till att bli alldeles klarvaken. En oförklarlig kraft, som inte tycktes vara långt ifrån den elektriska stolen, började pulsera i min kropp. Det var som om jag hade blivit instucken i ett vägguttag och tusen volt elektricitet flödade genom min kropp. Mina armar och ben sköt ut i tysta explosioner som om någonting frigjorts i mina händer och fötter. Ju mer jag försökte sätta stopp för det, desto värre blev det.

Jag upptäckte snart att det här inte var en brottningsmatch som jag skulle vinna. Jag hörde ingen röst och jag fick inga syner. Det var rätt och slätt rå kraft … det var Gud. Han kom för att svara på en bön som jag hade bett under flera månader - "Gud, jag måste få mer av dig till vilket pris som helst!".

När jag läste detta, så blev jag direkt påmind om min dröm som jag hade fått en vecka tidigare. Det var ju exakt samma upplevelse som beskrevs! Att kraften kändes som "elektriska stolen", och att den kom igen, och igen och igen. Som ni alla förstår, så fick detta mig att undra var Bill Johnson egentligen befinner sig på för väg. Det var i alla fall helt klart och tydligt för mig att jag inte bör gå i hans fotspår. Om jag skulle börja följa honom så skulle jag gå emot vad den Helige Anden hade visat mig.

För drygt en månad sedan fick jag läsa följande om en annan herre, Rodney Howard Browne, som också han tillhör Profetrörelsen:

Rodney Howard Browne kommer ursprungligen från Sydafrika. Där arbetade han vid en bibelskola (Rhema) inom Trosrörelsen. Under en period eftertraktade Browne så enormt att få tag i Guds kraft, att han en dag ropade till Gud:

"Antingen kommer du hit ner och rör vid mig, eller så kommer jag upp till dig och rör vid dig!"
Om och om igen skrek han till Gud: "Gud, jag vill ha din kraft!"

Vid detta tillfälle kom en kraft över honom som han beskriver var som att sätta fingrarna i ett eluttag. Han trodde han skulle dö av de strömmar som gick genom kroppen. Året var 1979. Efter denna upplevelse började folk som Browne bad för falla till golvet och somliga blev som "klistrade" eller "naglade" fast vid golvet av någon kraft ("glued by the spirit"). Sedan skulle det dröja tio år tills Rodney Howard Browne kunde börja verka fullt ut i denna kraft. Han hade då flyttat med sin fru till USA.

Men oj! Där har vi den där "Guds kraft", som känns som elektriska stolen, nu igen. Det verkar alltså vara fråga om en upplevelse som följer i Profetrörelsens spår.

Det pratas mycket om "Guds kraft" inom Profetrörelsen. De vill mena att denna kraft måste vi fyllas med om och om igen för att kunna utföra under och mirakler, eftersom vi "läcker". Och påfyllning får vi bl.a. genom att söka oss till de stora "gudsmännen" som finns inom Profetrörelsen, bl.a. lokaliserade i Toronto. Det blir många resor i jakten på "gåvor" och "Guds kraft".

Eller som Bill Johnson själv beskriver i sin bok:

Jag måste vara villig att ge mig ut på en resa för att få vad jag behöver. Om Gud är någon annanstans än där jag är, måste jag gå dit! Om han använder en annan person mer än han använder mig, måste jag ödmjukt gå till den personen och be honom eller henne be för mig genom handläggning.

Någon kanske frågar: "Varför kan inte Gud röra vid mig där jag är?" Det kan han. Men vanligtvis verkar han på sätt som betonar vårt behov av andra, i stället för att göra vårt oberoende större. Kloka människor har alltid varit villiga att gå dit där Gud är.

Själv är jag just en sådan som frågar: "Varför kan inte Gud röra mig där jag är"? Och som svar på Bills tankar om beroende, så anser jag också att vi är beroende av varandra, men inte alls på det sätt som Bill uttrycker. Vi kan ju se oss själva som olika delar i en och samma kropp, där vi alla hjälper varandra och stödjer varandra. Men Bill beskriver det som att vi är beroende av varandra för att ens kunna BLI EN DEL av kroppen. Och det blir ju fel.

Och var säger bibeln att Gud finns någonstans? Finns han i Toronto, men inte i Montreal? Ett bra bibelord, som jag kommer att tänka på är följande, som handlar om Ordet, om Jesus Kristus, som vi ska följa:

5 Mos 30:12-14
12 Det är inte i himlen, så att du behöver säga: "Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" 13 Ordet är inte heller på andra sidan havet, så att du behöver säga: "Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" 14 Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.

Vi ska alltså inte behöva åka land och rike runt i vår "jakt på Gud". Vi kan räkna med att Han finns oss nära. Men visst kan det hända att Han uppmanar oss att åka till någon plats, i något särskilt syfte. Och Hans ledning gör vi ju bäst att alltid följa. Men jag tror det blir fel om vi gör oss själva till jägare. Genom stillhet och förtröstan blir vi ju starka! Det är i alla fall vad Herren själv säger i sitt ord (Jes 30:15).

Och nu tillbaka till denna helandekonferens. På deras hemsida kan vi läsa följande om konferensen:

Målet med denna helandeskola är att på ett praktiskt sätt demonstrera helande genom den Helige Ande. Vi vill också ge Guds kraft vidare så att deltagarna själva blir utrustade att fungera i helande. De ämnen som tas upp är noggrant utvalda, t.ex. kunskapsord, modell för helandebön, helande i historien, vanliga fenomen i väckelser, tro för helande samt den bibliska grunden för helande. Deltagarna får också själva vara aktiva och många tillfällen ges till förbön för helande och förmedling av Guds kraft.

I texten ovan kan vi återigen läsa om "Guds kraft". Det gör mig, som ni förstår vid det här laget, lite konfunderad. Jag ställer mig frågan vad det egentligen är för en slags kraft som förmedlas. Men den frågan kan jag inte helt säkert svara på. Däremot kan vi ju lära oss något om "Guds kraft" så som den beskrivs i Bibeln, så blir vi bättre rustade när vi ska pröva olika slags "krafter". Vi kanske ska titta närmare på vad vi kan läsa om "Guds kraft" i bibeln.

Ganska så snabbt hittar jag följande bibelställe i Apostlagärningarna:

Apg 8:9-11
9 Men i staden fanns en man vid namn Simon som bedrev trolldom och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort. 10 Alla, både små och stora, höll sig till honom och sade: "Han är den Guds kraft som man kallar Den stora kraften." 11 De hade hållit sig till honom, därför att han under lång tid hade bländat dem med sina trollkonster.

Här kan vi alltså se exempel på att "Guds kraft" inte alltid är kraft från Gud, utan har en annan källa. Precis så som jag fick erfara i min otäcka dröm.

Vi kan läsa vidare om "Guds kraft" i följande bibelställen:

Rom 1:16
Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.

1 Kor 1:18
Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.

1 Kor 1:22-24
22 Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.

1 Kor 2:1-5
1 När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 5 Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

2 Kor 4:4-6
4 Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild. 5 Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. 7 Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.

2 Kor 13:3-5
3 Ni vill ju ha ett bevis på att Kristus talar genom mig. Han är inte svag gentemot er utan är mäktig bland er. 4 Han korsfästes visserligen på grund av svaghet men lever genom Guds kraft. Så är vi också svaga i honom, men ni skall få leva tillsammans med honom i Guds kraft som ni skall få känna. 5 Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.

Om vi ska tro det Paulus skriver i sina brev till Romarna och Korinthierna, så verkar "Guds kraft" vara kopplat till evangelium om Jesus Kristus, och inte handla om en kraft som känns som "elektriska stolen", eller en kraft som vi kan överföra genom handpåläggning.

Med tanke på vad vi kan läsa om "Guds kraft" i bibeln, och med tanke på de s.k. "guds-kraft-upplevelser" som Bill och Rodney, och även jag själv fått erfara, så tycker jag att det finns god anledning att vara aktsam vad gäller helandekonferensen som ska hållas i Malmö i augusti. Bara för att det sker tecken och under är inte ett kvitto att det är rätt ande. Tyvärr verkar det som att många kristna tror att bara för att det sker saker, så är det Gud som verkar. Men detta är inte vad Guds ord lär oss.

Kom ihåg att vi alltid gör rätt om vi "prövar allt och behåller det goda"! Då är vi trogna vår Herre Jesus Kristus. Paulus ord till Korinthierna passar bra i sammanhanget:

2 Kor 11:2-4
Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus. 3 Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. 4 Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.

Med Jesus Kristus som Herre, som vårt huvud, och inte oss själva eller någon annan som vårt huvud, så kan vi lita på att vi vandrar rätt på vägen. Men om vi ändå skulle falla och fastna i någon snara som får oss på sidovägar, vilket jag tror är mer en regel än ett undantag för oss alla, så finns vår trofasta Jesus där, och räcker ut en hand, och kan resa oss upp igen, på rätta vägen.

Vi behöver inte vara rädda för att falla. Jag är den förste att erkänna att jag själv gjort det, ett flertal gånger. Det brukar såklart sällan vara en helt igenom trevlig upplevelse, men lär oss samtidigt att vi är totalt beroende av Herren Jesus Kristus, och att vi inte kan förlita oss på vår egna, eller andras förmåga att leda oss. Och ett ord att lita på är att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa (Rom 8:28).

EN är vårt huvud. EN är vår frälsare. Jesus Kristus! Och HAN ska ha all ära för att han älskar oss och har tålamod med oss, och håller oss upprätta. Jesus Kristus är vår Guds kraft!

En fin gammal psalm, vars text utgör en bra bön om helgelse, får avsluta inlägget:

1.
Mer helighet giv mig,
mer mildhet, o Gud,
mer sorg över synden,
mer lust för ditt bud,
mer tjänande kärlek
som ej söker lön,
mer tro på min Jesus,
mer kraft i min bön.

2.
Mer tacksamhet giv mig,
mer saktmodigt sinn,
mer iver att söka
din ära, ej min,
mer smärta med Jesus,
mer fröjd av hans tröst,
mer styrka att lida,
mer frid vid hans bröst.

3.
Mer tålamod giv mig,
mer salighetshopp,
att frigjord från världen
mot målet se opp.
Mer uthållig gör mig,
på frukter mer rik,
mer redo för himlen,
mer, Jesus, dig lik.

Text av Philip Paul Bliss 1873, översatt av Lilly Lundequist år 1887.

Några tankar om avfall och frälsning

Detta är ett inlägg som jag hoppas kan vara till tröst och uppmuntran för någon/några som har börjat tappa modet på grund av att de ser "avfall" överallt. En del av dessa modlösa kanske har kommit så långt i sina destruktiva tankebanor att de har börjat tvivla på om de alls är frälsta.

Tanken till inlägget fick jag efter att ha läst diskussioner som pågår på olika kristna forum, angående olika predikanter/pastorer som förmedlar evangelier som uppenbart inte stämmer överens med Guds ord. Dessa pastorer, och ibland hela församlingar får etiketten "avfälliga". (En definition på "avfällig" vore egentligen här på sin plats. Det får bli ett eget inlägg så småningom).

En fråga som jag funderade över, i samband med att jag läste diskussionerna, är om ungdomar (och andra) kan bli frälsta i sådana församlingar som inte förmedlar ett rent evangelium, utan ofta istället predikar ett evangelium som (tyvärr) till stora delar uppmuntrar ungdomar att leva kvar i världen på många områden i sina liv.


Frälsningen beror på eget val, inte på sammanhanget eller på någon annan.

Mina funderingar fick mig att fundera över min egen frälsningsupplevelse. Den fick jag i en församling, som uppenbarligen så här i backspegeln var VÄLDIGT FEL ute teologiskt sett. Pastorn som ledde frälsningsbönen är död idag och jag har funderat över om han alls kom till himlen, med tanke på alla vilseledande läror han förde in i den församling han var ledare i. Men detta vet bara Gud (om han kom till himlen alltså)!

Trots villoläror i församlingen, trots en pastor/herde som uppenbarligen inte var Guds bästa barn, och som de allra flesta (inklusive jag själv) som läser olika forumsidor där "avfallet" diskuteras, skulle kalla för "falsk herde", så tror jag ändå att jag vid det tillfället tog emot Jesus som min frälsare. Det var ett val som jag personligen gjorde, och pastorn gjorde ju åtminstone rätt så långt att han inte hindrade mig från att uttala frälsningsbönen.

Om någon vid det tillfället skulle ha sagt till mig att jag var vilseledd och fast i en villolära, eftersom min församling var vilse, så skulle jag nog inte förstå någonting, utan kanske bara bli rädd. Eller i bästa fall skratta och tänka att "detta var en tokig människa som kallar mig för vilse".


Vem och hur många blir frälsta?

Ute bland de kristna forumen, och andra sidor, har jag tyckt mig kunna se just sådana här tankar/uttalanden florera om att folk inte kan bli "frälsta" i vissa sammanhang.

Jag har också sett tankar/uttalanden från kristna individer om att de tvivlar på att de kommer att bli frälsta, utan istället är rädda att de kommer att bli en del av detta "avfall" som vi ser runt omkring oss. Det måste ju vara fruktansvärt att känna på detta sätt! Något är ju uppenbarligen galet om vi börjar förlora hoppet om vår frälsning!

Men hur har vi alls kunnat hamna i sådana här tankegångar, som ju faktiskt leder till att en del tappar modet, och tappar hoppet om frälsning? Är det någon fler än jag som känner igen dessa tankegångar?

Jag är den första att erkänna att jag själv tänkt sådana tankar, och började tro att det inte är många som kommer att bli frälsta, att det är "få" som kommer fram till evigheten. Jag fick tankar om flera bekanta i min direkta närhet, att de kanske inte kommer fram till evigheten, trots att de tror på Jesus, eftersom de följer "villoläror" och det som är "falskt".

Men hur kan vi egentligen komma fram till att det bara är "få" som blir frälsta? Vad säger Ordet om hur många som kommer att bli frälsta? Däri kan vi läsa att antalet är "myriaders myriader", och är som "stjärnorna på himlen", eller som "sandkornen på havets strand", dvs oräkneliga - de frälsta kommer att vara så många att ingen av oss kan räkna dem. Det är istället Guds sak att räkna oss. Själv tänker jag idag att det ser hoppfullt ut. Det kanske inte är så "få" som jag tidigare trodde?

Vem blir frälst? I NT kan vi läsa att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst (Apg 2:21, Rom 10:13). Men kan vi verkligen vara säkra på att vi blir frälsta? I Paulus brev till Romarna, kan vi läsa följande trösterika ord:

Rom 5:8-11

8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.

Jag tror att vi får vara försiktiga med hur vi uttalar oss, så att vi inte drar undan mattan för människor som är nya och/eller svaga i tron. Inte vill vi sänka varandra, och få varandra att tappa modet?

Jesus får vara vårt föredöme. Han var barmhärtig och sträckte ut sina händer och drog folk till sig, genom den Guds kärlek och frälsande liv som han utstrålade. Han kunde däremot vara hård mot fariséer, som såg sig själva som rättfärdiga genom egna gärningar och månade om "ytan", men var hårda i sina hjärtan, och hindrade folk från att finna frälsningen. Just detta med "hjärta" verkar vara något avgörande för vår frälsning. Och bara Gud kan se in i våra hjärtan.

Om vi går runt och säger till folk att det bara är "få" som blir frälsta, vilken effekt ger det? Vad blir frukten av ett sådant uttalande? Ger det hopp om frälsning? Nej, jag tror inte det. Snarare skapar det hopplöshet. Jag tror att sådana tankegångar kommer från vår onda motståndare. Om vi alls ska uttala oss om "antalet frälsta", gör vi därför mer rätt om vi säger: "De blir så många att vi inte kan räkna dem. Bara Gud kan räkna oss." Det är bibliskt! Och ger dessutom hopp för oss själva och våra nära och kära.


Avfall i Israels historia

Och nu till några bibelställen som Anden påminde mig om, när jag funderade över detta om huruvida ungdomar kan bli frälsta i "fel" sammanhang, dvs i sammanhang där vi tycker oss se "avfall":

När vi läser Israels och Judas historia i Konungaböckerna, och Krönikeböckerna, kan vi läsa om avfälligheten i både Israel och Juda. Jag blev speciellt påmind om Juda hus. Vi kan läsa om hur flera av kungarna inom Juda hus gjorde sådant som var ont i Herrens ögon, de blev "avfälliga", införde "manlig tempelprostitution" och anlade offerhöjder till andra gudar. Vi kan vidare se exempel på kungar i Juda hus som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hur de avskaffade tempelprostitutionen, men INTE offerhöjderna, dvs de förblev fortfarande "avfälliga" i vissa avseenden.

De kungar som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hade ett hjärta för Gud, de hade rätt ambitioner. De omvände sig på vissa områden, men fortfarande fanns områden kvar som de inte hade omvänt sig ifrån. Gud visade dem sin kärlek och välsignade dem, trots att de fortfarande "offrade till andra gudar". De var "Guds barn", trots att de i flera avseenden fortfarande var "dumma" barn som hade andra gudar vid sidan om.


Avfall idag

Hur kan vi applicera detta på dagens kristenhet i Sverige? Vi kan ärligt fråga oss om det finns någon församling där ute som är perfekt och som helt har omvänt sig från all "avfällighet"? Jag tror inte det. Jag tror att Gud istället ser mer till vad vi har i hjärtat än vad vi har för teologiska föreställningar i huvudet, eller hur långt vi kommit i vår process i att leva ett helgat liv. Vi kan ha fel "där uppe", men ändå vara rätt i "hjärtetrakten".

Fundera också över de sju församlingarna vi kan läsa om i Uppenbarelseboken. Hur många av dessa var perfekta?

Vi bör alltså ha i åtanke att ingen församling sitter ensam på toppen, helt utan skräp. Däremot tror jag att vi är inne i en process där Gud på allvar har börjat väcka församlingen och påtala det som behöver korrigeras. Detta innebär att många kristna har börjat "vakna till liv" och får upp ögonen för att allt inte står rätt till i vår Gudstro - att det försiggår mycket som inte är förenligt med Guds ord. Denna process får vi tacka Gud för - endast Han i sin barmhärtighet öppnar de blindas öron och de dövas öron. Det är av nåd, och inget som vi själva har förtjänat!

Men när vi väl har "vaknat upp" och börjar se allt detta "avfälliga" hända, så tror jag att vi blir utsatta (kanske ännu mer?) för ytterligare frestelser/prövningar.

Vi bör vara vakna för att vår motståndares främsta vilja är att hålla oss "på mattan". Han gör allt han kan för att hindra oss från att uppenbara Jesus, och Guds kärlek. Hans största fruktan är att vi ska utstråla Jesu liv, som ju drar människor till sig. Han gör istället allt han kan för att vi ska sysselsätta oss med allt mellan himmel och jord, utom det som är Guds vilja.


Alla faller vi ibland

Gud är barmhärtig och full av nåd, och vi får inte glömma att vi alla faller ibland. Det är en kamp vi alla lever med varje dag, mitt i vår vardag, att komma ett steg närmare målet att uppenbara Kristus genom vår kropp. Men Han ger oss kraften att resa oss, bara vi vill och vänder våra hjärtan till Honom. Det är en överlåtelse vi alla får försöka göra varje dag.


Kärlekens väg

Men hur ska vi nu tänka om "avfallet" som vi ser runtomkring oss? Hur ska vi agera? Jag tror att vi var och en får be om Andens ledning över detta, och be om ljus över hur vi ska reagera. Själv tror jag att vi övervinner det onda genom att göra det goda. Och vad är det goda? Tro på Jesus som är Guds son kommen i köttet, och håll hans kärleksbud, att älska din nästa som dig själv.

Ordet "kärlek" förekommer lite varstans i Ordet. Det finns något som Paulus kallar för "kärlekens väg". Det heter också att vi ska ha en "tro verksam i kärlek". Ytterligare så heter det "störst av allt är kärleken", och vidare att "kärleken överskyler många synder". Ännu ett ord är "Gud är kärlek".

Och vad är kärlek? Svaret på den frågan får vi om vi var och en drar oss närmare Gud och lär känna Honom på djupet. Så det borde vi verkligen uppmuntra varandra till att göra! Genom att mer och mer lära känna Jesus, så blir vi mer och mer lika Honom, och kan mer och mer utstråla Hans kärlek och liv. Vartefter vi lär känna Honom, så får vi se områden i våra liv, som inte är förenligt med ett heligt liv, och som vi kan omvända oss ifrån, dvs som vi kan plocka bort och lämna bakom oss. Denna helgelseprocess är ett Guds verk, som sker via Andens ledning, i var och en av oss personligen.


Låt oss ledas av Anden, och inte av köttet

Framför allt ska vi komma ihåg att alltid följa Jesus - att låta oss ledas av Anden och inte av köttet. Men hur vet vi om vi leds av Anden eller av köttet? Jag tror att detta är en träning för oss, en sak vi får arbeta med var och en av oss. Ett tecken på om vi leds av Anden eller av köttet är att se vilken frukt vi ger. Låt oss därför alltid ha i åtanke följande ord från Paulus:

Gal 5:16-26

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

I vers 21 kunde vi läsa om att " de som lever så skall inte ärva Guds rike". Detta tror jag är ett annat sätt att uttrycka att de som lever efter köttet inte kan komma in i "löfteslandet", vilket är att kunna leva ut Kristuslivet här på jorden, dvs att Jesus mer och mer uppfyller oss. Vi dör, och Kristus lever i oss. Det var detta målet som Paulus jagade mot - att vinna Kristus.

Ingen av oss är perfekta, och alla har vi kommit olika långt i vår helgelse. Om vi ser ett syskon som vi tycker har hamnat i ett fel sammanhang, så bör vi inte bara ta saken i egna händer (köttet) och säga att denne är vilseledd. Det borde rimligtvis, utifrån vad Ordet säger oss om "Kött och Ande", vara mer fruktsamt om vi istället ber till Gud för denna personen, och söker Andens ledning i situationen. Vi borde också kunna lita på att Herren leder var och en av oss, dvs att vi inte ska vara så snabba med att lägga oss i saker som vi tror och tycker verkar vara fel. Be om ljus först! Försök vara eftertänksam.


Uppmuntra och peka på rätta vägen

Kanske kan vi alla bli lite bättre på att uppmuntra varandra och peka på den rätta vägen mot ett helgat liv - att lära känna Jesus vår frälsare, och Gud vår Fader i himlen, som älskar alla människor och har låtit sin älskade son Jesus dö för alla människor.

Låt oss därför öka och sprida kunskapen om vår Herre Jesus Kristus!

Låt oss därför älska och välsigna alla människor!

Låt oss förstå att vi är Guds barn, även när vi är dumma Guds barn. Vårt barnaskap förlorar vi inte så lätt som den onde försöker få oss att tro. Men självklart vill vi heller inte förbli dumma barn. Därför sträcker vi oss mot livet i Jesus, och lämnar avfall och skräp bakom oss.

Låt oss stå upp och vara ljus, och låta Jesus Kristus förhärligas i våra kroppar. Vår motståndare ska minsann få se sig själv besegrad. Amen!

Avslutningsvis en fin psalm av Lina Sandell, om överlåtelse:

1.
Jesus för världen givit sitt liv:
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.

2.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.

3.
Tag mig då, Herre, upp till ditt barn,
Lös mig från alla fiendens garn!
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Allt kött är hö

Detta inlägg ska handla framför allt om gamla psalmer, och vad de kan säga oss idag.

För drygt ett år sedan började jag lyssna på och läsa gamla psalmer från Psalmboken, och Segertoner. Själv är jag inte uppväxt med sådana, förutom de psalmer vi sjöng inför jullov och sommarlov i skolan, såsom "En vänlig grönskas rika dräkt", "Bereden väg för Herran". Dessa sjöng vi i konkurrens med sånger som "Idas sommarvisa", och "Lusse lelle".

Jag minns att jag som skolflicka funderade över vissa ord i psalmtexten vi sjöng och som var svåra att förstå, som exempelvis "Allt kött är hö". Inte alldeles enkelt för ett barn att förstå.

På söndagsgudstjänsterna i frikyrkan på 80-talet fick jag sällan höra några psalmer, utan psalmerna hade bytts ut mot mer moderna "lovsånger", som oftast bestod av bara en vers, eller max två verser. Jag minns hur jag tyckte det var tröttsamt hur de sjöng samma verser om och om och om igen. Minst tre gånger om. Alltid var det så! Varför skulle vi göra det? Och vad var det för texter vi sjöng egentligen?

Jag minns hur tankegångar gick bland kristna om att gamla psalmer var tråkiga och omoderna, och att vi måste komma med något nytt och häftigt som tilltalar dagens moderna människor, som visar hur moderna vi kristna är, att vi kristna inte är så tråkiga och religiösa som många i "världen" annars kanske tycker.

Jag lämnade kyrkan i tonåren för drygt 20 år sedan, och började besöka frikyrkan igen för ett par år sedan. Lovsångerna i den kyrka jag besökte var nu en blandning av både psalmer, och mer "moderna" lovsånger. Jag fick erfara hur jag inombords reagerade olika, beroende på vilken sång som sjöngs. Vissa sånger fick hela mitt inre att jubla och glädjas, medan andra fick mig att känna mig stum och oengagerad, och ibland till och med orolig inombords. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det då, varför jag kunde reagera så olika på olika sånger, men idag förstår jag att det till stor del måste bero på att vissa av sångerna är födda av Anden och ger liv, medan andra sånger är födda i "köttet" och ger således inte liv. Det är som Jesus säger i Joh 6:63:

"Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv."

Nu, två år senare, kan jag se med ännu klarare ögon på psalmer och andra lovsånger. Detta främst tack vare att jag har hunnit läsa mycket i Bibeln. Nu kan jag se att de gamla psalmerna oftast har texter som kommer direkt från Bibeln, dvs är "bibliska", medan många av de nya, modernare lovsångerna inte alls, eller bara delvis är bibliska. Men hur kan det ha blivit såhär?

En rimlig förklaring är att vi inom kristenheten (frikyrkan i detta fall) kommer längre och längre ifrån Guds ord. Istället för att läsa Bibeln, så läser vi kristna andra "andliga" böcker, eller så kanske vi nöjer oss med att lyssna på en predikan då och då, som oftast inte innehåller mer än en eller kanske två bibelverser. I god tro, tror vi att detta räcker som andlig föda. Men enbart det som är fött av Anden kan ge oss liv. Köttet är till ingen nytta, som Jesus säger. Allt kött är ju hö!

Hur kan vi avgöra om de böckerna vi läser, och de sånger vi sjunger, och de predikningar vi lyssnar på kommer från Anden (Gud) eller från köttet (världen)? Det kan vara svårt att avgöra med hjälp av våra naturliga sinnen (köttet), utan uppenbaras främst genom Anden som bor i oss. Det var just detta som jag började uppleva för ett par år sedan, att Anden inom mig gensvarade enbart på de sånger som var födda av Anden. Jag kunde inte vid den tiden med ord förklara denna skillnad, men idag, tack vare ett större, och ännu växande förråd av Guds ord inom mig, kan jag tydligt se att det finns en skillnad på sångerna, rent textmässigt.

Bland en del kristna har jag stött på tankegångar om att vi kristna som lever idag, vet mycket mer, och är mycket andligare och klokare än kristna som levde för femtio, hundra, eller femhundra år sedan. Att vi på något sätt skulle sitta på mer kunskap om Gud än de, att Gud uppenbarat mer för oss än vad Han tidigare gjort för våra kristna förfäder. Själv tror jag snarare att det är tvärtom. Vi har blivit självkloka och fastnat i denna världens visdom, och därmed blivit andligt blinda. Detta blir tydligt om vi på allvar vänder oss till Gud och börjar studera Bibeln och öppnar oss för det som står där. Bibeln är ju Guds egna ord, och de ord som kommer från Gud är garanterat fött av Anden, och ger oss därför liv. Och det finns ju faktiskt bara EN väg och EN sanning, och den vägen och sanningen uppenbarade Jesus för oss i denna världen, för 2000 år sedan.

När kristna frågar mig om jag kan rekommendera dem något att läsa, eller lyssna på, så brukar jag sällan rekommendera annat än bön till Gud vår Fader, och bibelläsning, just för att vara säker på att jag inte rekommenderar något som är kött, och därmed livlöst som hö. Det är bara lönlöst, och i värsta fall förvillande! Men jag vågar också rekommendera gamla psalmer, en rik skatt som jag är glad för att jag fått upp ögonen för, och som visat mig att det finns saker som var bättre förr.

Åter till "Allt kött är hö" som vi sjunger i vår populära sommarpsalm. Var kan vi läsa om det i bibeln? Det återfinns i Jesaja 40:6, och i 1 Petr 1:24 (med skillnaden att det är översatt till "gräs" istället för "hö"). I Jesaja 40:8 kan vi läsa vidare att:

"Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet."

Vad passar bättre än att avsluta detta inlägg med "En vänlig grönskas rika dräkt":

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

Text av Carl David af Wirsén år 1889

Profetiskt tilltal - Vandra med Herren

Jag vill här dela med mig av ett profetiskt tilltal som kom till en broder i Herren, på ett möte för ca ett år sedan. Tilltalet är lika aktuellt nu som då, och jag hoppas den kan ge tröst och uppmuntran till de som i denna sista tid väntar på Herrens återkomst.

Så säger Herren Sebaot:

Tiden lider mot sitt slut. Jag kommer snart på himmelens skyar. Jag vill ha en brinnande församling. Jag vill ha en levande församling. Jag vill ha en lycklig församling. Jag vill ha en helad församling.

Jag vill komma över detta land, från norr till söder, från öster till väster. När jag ser på detta land från min himmelska horisont, och jag ser alla städer och byar - min blick är så skarp att den ser de människor som håller på att drivas till ett evigt fördärv. Genom droger och alkoholmissbruk. Genom kriminalitet och andra svåra ting.

Men jag ser någonting mer som inte ni ser. Jag har gett min Helige Ande order, order att börja påverka landet. Och mina änglafurstar har tagit upp striden med satans änglar. Och det är segerdagar framför, säger Herren.

Frukta inte, frukta inte, frukta inte, säger Herren. Ni hör om allt det hemska som händer i världen. Ni ser tidstecknen. Folk reser sig mot folk, rike mot rike, hungersnöd och jordbävningar från den ena orten efter den andra. Men, säger Herren, det är bara början av födslovåndorna.

Men mitt i den här tiden ska jag sända min Andes regn. Men jag behöver troende. Jag behöver ödmjuka hjärtan. Jag behöver vidöppna hjärtan. Och när jag ser era hjärtan, så ska jag fylla er med glädje, med frid. Jag skall rena er så fullständigt att er fiende bländas av renheten, säger herren Herren. 

Gå med mig, vandra med mig, löp med mig på vädjobanan. Jag ger det här, säger Herren Sebaot. Amen.

Vårt hopp om frälsning

De senaste månaderna har vi kunnat fylla våra sinnen med omskakande nyheter om jordbävningar, uppror, krig, ekonomiska bekymmer, svält, olyckor och andra otäckheter. Det är en skakig och otrygg värld vi lever i. Var kan vi mitt i allt detta hemska omkring oss finna friden, tryggheten, och vilan? Det är vad detta inlägg kommer att handla om. Inspiration till inlägget fick jag via en dröm som Gud gav mig häromnatten. Jag återberättar här drömmen, och vad jag upplever att budskapet med drömmen är.

Här följer min dröm:

I drömmen stod jag nedanför en rulltrappa. En kvinna kommer fram till mig med en liten hund med sig. Hunden var den minsta hunden jag någonsin sett. Brunfärgad, med smala ben som skakade av nervositet, stora och ledsna ögon, och en liten grön jacka på sig så att den inte skulle frysa.

Kvinnan sade till mig att den lilla hunden inte trivdes någonstans, och att flera människor innan henne hade försökt hitta ett tryggt hem till hunden utan att lyckas.

Jag tyckte synd om hunden och tog upp den i min famn. Inte heller i min famn trivdes den, utan den skruvade nervöst på sig, och darrade i hela kroppen.

Jag gick iväg med hunden, och tog rulltrappan upp till ovanvåningen. När jag kom upp vid rulltrappans slut, ser jag en man komma ut från ett ljust rum för att möta oss. I hans famn ser jag att han bär på en korg. Det ser ut som en hundkorg. Och i korgen ser jag att det finns något mer.

Jag möter upp mannen och i samma stund som vi möts, så hoppar den lilla hunden över till mannens famn, och lägger sig i hundkorgen. Jag tittar ner i hundkorgen, och får se hur den lilla hunden ligger i en hjälm i korgen. På samma gång som hunden lade sig i hjälmen så somnade den, och jag fick känslan av att här, i denna hjälm, trivdes hunden gott. Äntligen hade hunden funnit sitt trygga hem! Nu kunde hunden vila tryggt och fridfullt.

Hur kan vi tolka denna dröm? När jag funderade över vilket budskap nattens dröm hade så var det två saker som kom starkt till mig.

1. Vi som kristna har möjlighet att visa våra medmänniskor var frälsningen finns, genom att vi leder dem till Jesus.

Hunden i drömmen kan symbolisera de trötta människor som söker efter trygghet och vila i denna världen, men ännu inte funnit den sanna vilan och frälsningen hos Jesus Kristus. Det finns många människor ute i världen som fortfarande inte fått höra evangeliets glada budskap. Jag själv i denna dröm kan symbolisera en kristen, som ju har kunskap om var frälsningen finns. Vi som är kristna kan alltså hjälpa trötta människor till den sanna tryggheten och vilan genom att leda dem till Jesus.

2. Det finns många bland oss kristna som lider av fruktan och har svårt att finna vilan och friden hos Jesus Kristus.

Speciellt i dessa tider, när det börjar skaka alltmer och framtiden här på jorden ser alltmer oviss och osäker ut, så är det många av oss kristna som blir paralyserade av fruktan. Vi som är starkare i tron kan hjälpa och uppmuntra de som är rädda och tvivlande.

I drömmen somnade hunden i en hjälm. Denna hjälm fick mig att tänka på "frälsningens hjälm". Den är en del av vår vapenrustning som Paulus skriver om i Efesierbrevets 6:e kapitel. Denna vapenrustning behöver vi för att kunna stå fasta och behålla fältet när fienden trycker på.

Vi kan också läsa om frälsningens hjälm i 1 Tess 5:5-11:

5 Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.
6 Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra.
7 Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten.

8 Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm.
9 Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.
10 Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade.
11 Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.

I detta sammanhang kan vi se att frälsningens hjälm är "hoppet om frälsning". Om vi har tagit emot Jesus Kristus i vårt hjärta, och har blivit födda på nytt, så ska vi alltså inte behöva tvivla om att vi vinner frälsningen. Trots detta är det många kristna som lider av fruktan som grundar sig i att de saknar vissheten om att de blir frälsta. Många är osäkra på vart de kommer att tillbringa evigheten om de dör. Och ytterligare några kristna är rädda för att Jesus snart kommer tillbaka och att de inte blir hämtade av Jesus till evigheten, utan istället drabbas av vredesdomen. Men i bibelverserna ovan kunde vi ju läsa att vi kommer att få leva evigt liv tillsammans med Jesus, oavsett om vi lever eller hinner dö i detta jordeliv innan Jesus kommer tillbaka för att hämta oss.

Jag tror främst att denna fruktan handlar om att vi fortfarande inte fullt ut förtröstar på Gud och inte fullt ut har lärt känna Guds son Jesus Kristus och Gud vår Fader i himmelen. Många av oss kristna, kanske de allra flesta (?) fastnar dessutom i att leva jordelivet. Vi tappar bort evighetsperspektivet, och glömmer Gud. Som kristen ska vi ju komma ihåg att detta livet som vi lever här på jorden inte är vår slutstation. Denna period vi lever här är bara en kort rök jämfört med evigheten.

Fruktan är fruktansvärd. Den håller oss bundna och paralyserade. Friden och tryggheten finner vi hos vår Herre Jesus Kristus och Gud vår Fader i himmelen. Och den friden och vissheten om frälsning får vi om vi på allvar vänder om från vårt jordeliv som kan binda oss så hårt, och söker oss till Gud och lär känna Fadern och Sonen.

Vi som är kristna bör sprida ljuset, sprida evangeliet om Jesus till de som lever i mörker. Att berätta om Jesus är något självklart för de flesta kristna att vi ska göra, även om många av oss är dåliga på att leva upp till det. Men vi får heller inte glömma bort att uppmuntra varandra, dvs uppmuntra andra kristna, till att göra gott, och leva i kärlek.

Guds vilja är att vi tror på vår Herre Jesus Kristus som vår frälsare, och följer kärleksbudet att älska din nästa som dig själv. Och vem är då din nästa? Jag är fullt övertygad om att vår nästa är ALLA människor. Gud älskar ALLA människor och det står i Bibeln att Jesus dog för ALLA människor. Gud gör alltså ingen skillnad på om du är fattig eller rik, kristen eller muslim, grekisk-ortodox eller pingstvän, ung eller gammal, frisk eller sjuk, dum eller snäll, svensk eller tysk, jude eller palestinier. I Jesu Bergspredikan i Matt 5:44-48 kan vi läsa följande:

44 Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.
45 Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
46 Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också?
47 Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?
48 Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Vi ska alltså vara fullkomliga som vår Fader och älska ALLA, även de som vi själva tycker är dumma. Men hur kan vi klara det? Det finns bara EN som kan klara det, och det är Jesus Kristus. Med Jesus Kristus i oss, så kan vi stå upp och vara ljus i denna värld som bara blir mörkare och mörkare.

Och hur blir vi ett ljus? Det kan vi bli om vi på allvar ger våra liv till Jesus. Såsom Jesus gav sitt liv för att vi skulle få leva, så kan vi ge livet tillbaka till honom. Det är ett val vi gör. Om vi från djupet av vårt hjärta säger "Ja Jesus, jag vill verkligen ge mitt liv tillbaka till dig. Använd mig som DU vill, och inte som JAG vill", så får vi hjälp från Gud att frigöra oss från jordens bojor, och bli mer och mer lika Jesus Kristus som ju är vårt ljus. Ju mer Jesus i oss, desto mindre kvar av oss själva. Ju mer Jesus i oss, desto starkare ljus för vår mörka omgivning.

Tänk att få kunna säga som Paulus i Gal 2:20:

"och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig."

Jag tänker återigen på den lilla hunden i min dröm. Rädd, liten och ensam, sökande i denna värld efter ett tryggt hem. Men till slut fann hunden ett tryggt hem, och det hemmet fanns i frälsaren Jesus Kristus famn. Just detta, att endast EN kan ge ett tryggt hem, är kanske det viktigaste budskapet till oss alla från denna dröm. Endast EN ENDA i denna mörka värld vi lever i kan ge oss frälsning.

Om du inte redan har funnit Jesus, så sök dig till Honom.

Om du har funnit Jesus, så dela med dig av om Honom till andra som lever kvar i mörkret.

Som avslutning en fin psalm som handlar om DEN ENDE, vår frälsare Jesus Kristus:

1.
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas,
blott med ting, som skall till slut förgå?
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Och är jordens glädje värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?

2.
Om jag ägde rikedom och kärlek
och bland människor ett ärat namn,
men ej något hopp för evigheten
och för redlös farkost ingen hamn,
om jag ägde allt men inte Jesus,
som mig älskat intill korsets död,
o, varthän i hela vida världen
skulle jag väl fly i hjärtenöd?

3.
O hur tomt är allt i hela världen!
Utan Jesus är blott synd och död,
utan honom är ock evigheten
idel mörker, gråt och evig nöd.
Om jag kunde leva utan Jesus,
o hur vore det att dö en gång,
utan honom i den mörka dalen,
utan honom evigheten lång.

4.
Men nu har jag allt, ja allt i Jesus:
läkedom för alla hjärtats sår,
ingen synd som inte han förlåter,
ingen nöd som inte han förstår.
Om jag ägde Jesus, endast Jesus,
och i hela världen intet mer,
o, så ägde jag dock allt i honom,
han som nog och över nog mig ger.

Text av Anna Ölander, 1922

Ser du fram emot Jesu återkomst?

Ser du fram emot Jesu återkomst? Det är vad detta inlägg ska handla om, och riktar sig kanske främst till dig som ännu inte ärligt kan säga att du ser fram emot detta.

Via nyhetsmedia kan vi se hur naturkatastrofer, uppror och krig blir allt vanligare. Vi kan också se hur världen förändras på andra sätt. Vi kan se hur somliga blir bara rikare och rikare, hur andra blir fattigare och fattigare. Hur miljarder med människor kämpar med att få mat för dagen, medan andra lever i överflöd och får slänga mat som de inte hinner äta upp innan den blir dålig. Vi kan se hur människan också förflyttat gränser på moraliska och etiska områden. Det är en snabb utveckling som skett på bara några tiotals år. Vi kan även se hur djur, fåglar, fiskar och insekter dör i massor, ibland på helt oförklarliga sätt.

Allt detta som sker borde vara en väckarklocka för alla oss som är kristna. Vågar vi blunda och hålla för öronen, och låtsas som att ingenting allvarligt händer, och fortsätta leva våra liv precis som vanligt, eller ska vi vakna upp från vår djupa sömn och på allvar överlämna våra liv i Guds händer, och låta Hans vilja råda?

Det som nu sker i världen borde få oss att verkligen inse faktum att denna värld inte kommer att bestå. Världen är full av lidanden, och jorden är ju satt under förgängelsen. Men Gud har ju en frälsningsplan för denna värld, som heter Jesus Kristus. Denna hemlighet, som ju egentligen inte är en hemlighet utan borde basuneras ut på gator och torg, är ju uppenbarad för oss kristna. Det enda hoppet för denna världen är ju Jesus, och inte kan vi hålla på detta hopp för oss själva?

För ungefär ett år sedan var jag på ett kvällsmöte där man bjudit in en gästpredikant. Han predikade med stor entusiasm om hur han var övertygad om att Jesus snart kommer tillbaka. Predikanten var alldeles överlycklig över detta faktum, och berättade att han bad till Gud om att han ska få vara kvar på jorden och få uppleva detta lyckliga ögonblick. Själv kunde jag inte alls känna samma lycka och entusiasm över detta faktum, att Jesus ska komma tillbaka. Det fick mig att på allvar fundera över mig själv och min egen tro. Jag visste ju att det står i Bibeln, i NT, på flera ställen att vi ska se fram emot vår Herre Jesu Kristi återkomst, men jag kunde inte alls känna denna glädje. Mina tankar var istället: "Jag måste ju först få gifta mig, och skaffa två-tre barn, köpa ett hus på landet, och leva glada, lyckliga dagar här på jorden. Sen kan Jesus få komma tillbaka".

Sådana tankar, som jag fick där och då, tror jag att jag som kristen är långt ifrån ensam om att tänka. Kanske är de framför allt vanligast bland kristna i den rika västvärlden som ju lever ett ganska gott liv på denna förgängliga jord. Det är nog verkligen sant det som står i bibeln att "pengar är roten till allt ont". Vår rikedom får oss lätt att börja älska det som finns i världen. Jag tror absolut inte att det är fel att uppskatta allt det fysiska som vi kan ta del av här på jorden, men vi får aldrig glömma att vi bara är här en kort stund av evigheten, och att vi har ett ansvar som kristna att vara ljus och salt i en värld full av lidande, en värld som kommer att gå under förr eller senare.

Dagarna efter detta för mig omskakande möte, bestämde jag mig för att jag också ville känna glädje inför Jesu återkomst. Vägen dit blev för mig att stänga in mig i min kammare, be till Gud om att Han skulle leda mig på rätta vägar, att Hans vilja ska ske, och läsa mycket i Bibeln. Kort och gott blev det att "söka Guds rike". Vi har en bön som Jesus visat för oss, som står uppskriven i Matt kap 6, som heter "Fader vår". Den kan vi be.

Fader vår som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske Din vilja, såsom i himmelen
så och på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss idag
och förlåt oss våra skulder
såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro
Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet
Amen

Hela Matteus kap 6 är egentligen värd att citera i detta sammanhang, om att få bli frigjord från denna världens bojor och istället se fram emot att Jesus kommer tillbaka, vilket samtidigt innebär denna tidsålders slut.

Vi kan bl.a. läsa att vi inte ska samla skatter på jorden där rost och mal förstör, utan istället samla skatter i himlen. "Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara." (Matt 6:19-21).

Vi kan i Matt kap 6 också läsa det välciterade "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt 6:33-34).

Om vi har det bra i denna världen, om vi är friska, har ett bra jobb, god ekonomi och goda relationer till familj och vänner, så får vi inte smaka så mycket på denna världens lidanden. Vi får istället bara smaka på denna världens goda och då är det lätt att vi glömmer bort att denna världen faktiskt kommer att gå under. Vi blir upptagna med vårt goda liv, och kanske bekymrar oss över en trasig bil, för lite tid till fritid och nöjen, och dåligt väder på vår semester på sommaren. Kanske har vi svårt att bestämma och komma överens om nästa års semesterresa, om den ska gå till Grekland eller Thailand?

En sak vi måste komma ihåg är att vi inte kan ta något för självklart i detta livet. Varje dag är en gåva, och vi vet inte alls vad som kan hända i morgon. Tänk på alla japaner som förlorat all sin egendom i tsunamin, och kanske till och med förlorat även sina nära och kära. Det finns en bra bibelvers i Jakobs brev som säger oss hur vi bör tänka om morgondagen, Jak 4:13-15:

13 Lyssna nu, ni som säger: "I dag eller i morgon skall vi resa till den eller den staden och vistas där ett år och göra affärer och tjäna pengar."
14 Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en rök, som syns en liten stund och sedan försvinner.
15 I stället borde ni säga: "Om Herren vill och vi får leva skall vi göra det eller det."

Vi bör alltså ödmjuka oss inför Gud, och inte prata självsäkert om morgondagen. Vi kan inte förtrösta på våra rikedomar, att dessa ska rädda oss från världens bekymmer och lidanden. Dessa kan plötsligt tas ifrån oss, kanske redan imorgon eller i nästa vecka. Endast EN kan vi sätta vår förtröstan på och det är Gud, vår Fader i himmelen.

Nu åter till huvudfrågan i detta inlägg, om du ser fram emot Jesu återkomst. Om du känner att du INTE gör det tror jag att det beror på en, eller kanske två av följande punkter:

1. Innan Jesus kommer tillbaka, så vill du leva det goda livet här på jorden som du har planerat för. Precis så som jag själv tänkte att jag först vill gifta mig, skaffa barn, och så småningom också få barnbarn och kanske en sommarstuga.

2. Du fruktar över allt hemskt som ska hända i ändetiden, om Guds vredesdom och kanske tvivlar på om du blir frälst? Och kanske har du stor fruktan över vad som kommer att hända dina nära och kära som ännu inte har tagit emot frälsningen Jesus Kristus?

En sak som jag har lärt mig under året som har gått, sedan det där mötet med gästpredikanten, är att om vi känner som i punkt ett eller två ovan, så har vi inte lärt känna Herren tillräckligt, och har inte överlämnat oss själva fullt ut i Guds händer. Vi har inte fullt ut ställt vårt hopp till Jesus Kristus. Vi är ännu bundna i denna världens bojor på ett eller flera områden i vårt liv. Men hur når vi målet? Hur blir vi fria?

Det Gud förväntar sig av oss som kristna är att vi tror på Jesus Kristus, och håller hans bud. Budet vi ska hålla är "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv" (Luk 10:27). På detta enda bud är hela lagen uppfylld. Budet kallas också för "kärleksbudet".

Säkert många av oss känner prestationsångest över detta att älska alla våra medmänniskor. Det vi ska komma ihåg då är att vi inte i oss själva klarar att älska, utan kärleken kommer ifrån Gud. Det är endast med Guds hjälp som vi kan älska och hålla kärleksbudet. I 1:a Johannes brev kan vi läsa i 4:e kapitlet:

7 Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.
8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek.
9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom.
10 Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
11 Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.
12 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss.
13 Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande.
14 Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare.
15 Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud.
16 Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.
17 I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen.
18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.
19 Vi älskar därför att han först har älskat oss.
20 Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett.
21 Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Men hur når vi fram till detta bud, att älska Gud och varandra? Egentligen är det inte svårare än att vi söker Guds rike först och främst, och inte det som finns på jorden. Det är ett VAL vi gör. Vi säger JA till att överlämna oss själva i Guds händer, och följa den väg som Han har bestämt för oss. Sedan får vi från Gud den kraft och hjälp vi behöver.

Det står i vers 8 ovan att "Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek". Gud vill alltså att vi ska lära känna Honom, att vi söker Honom och lär känna den kärlek som Han har till oss. Men för att vi ska bli mottagliga för denna kärlek krävs att vi är öppna för den. Om vi fastnar i det jordiska så blir vi per automatik mindre mottagliga för Guds kärlek. Gud älskar oss i alla fall, men får svårt att verka i och genom oss. Vi får svårt att sprida Guds kärlek och hoppet om evigheten vidare till våra medmänniskor.

Kanske blir vi rädda för att vi ska gå miste om något gott? Är vi rädda för att om vi ger oss själva fullt ut till Gud så blir vi sorgliga och olyckliga människor som ingenting har i denna världen? Det vi då ska komma ihåg är att Gud ger oss en gudomlig frid och glädje som denna världen inte kan ge. Denna frid och glädje mättar oss, och stillar våra begär efter att söka lycka och glädje i denna världen. Och vi har ju dessutom löfte från Gud att Han kommer att ge oss det vi behöver för att kunna leva i denna världen. Alltså har vi inget vi behöver bekymra oss för! Vi kommer inte att känna att vi saknar någonting.

Nu har det förflutit ett år sedan jag var på det där mötet med gästpredikanten. Jag kan berätta att jag ser mycket ljusare på Jesu återkomst. Jag tror inte att jag har nått fullt fram ännu. Fortfarande har jag några rädslor som kan poppa upp i mitt inre ibland, men det tror jag händer oss alla. Och hur tänker jag om mina planer om att gifta mig och skaffa barn? Detta är inget jag längre bekymrar mig över. Självklart tycker jag att det vore trevligt, och är fortfarande något jag önskar mig. Mycket möjligt får jag också vara med om detta, men mitt fokus är först och främst att söka Guds rike. Jag lovar dig, det ger en otrolig mättnad, och leder till att vi kan släppa taget om sådant som håller oss bundna på jorden.

Avslutningsvis några ord om vår Herre Jesu återkomst:

Upp 22:20

"Ja, jag kommer snart." Amen, kom, Herre Jesus!

Och när kommer Han?

1 Petr 3:8-9

8 Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag.
9 Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.

Vi vet inte den exakta tiden när Han kommer, men Han dröjer alltså för att vi ska få tid att omvända oss till Honom. Men denna tid varar inte för evigt. Själv tror jag att det inte är långt kvar tills denna tidsålder tar slut. Vad gör vi bäst av tiden som är kvar? Sök Guds rike först. Lär känna Herren och Hans kärlek, och Han ska visa oss vägen som vi ska vandra på den tid vi har kvar på jorden.

Bra om bön

Det är säkert fler än jag som någon gång funderat över bön och ställt sig frågor som:

- Hur ber jag bäst för att Gud ska lyssna?
- Hur ofta ska jag be?
- Varför får jag inget bönesvar?
- Vad är bön egentligen?
- Kan jag be om vad som helst?

Sven Reichmann behandlar ämnet bön i undervisningen "Lönar det sig att be?". Huvudbudskapet är att vara ödmjuka, bedjande Guds barn, att vi ska se fram emot Jesu återkomst, och att bön aldrig är en teknik. Den tar också upp att ju närmare slutet, innan Jesu återkomst, vi kommer, desto svårare blir det att be. Vår uppmärksamhet riktas till världen, och allt som händer runt omkring oss, istället för att uppehålla vår dyrbara relation till vår Fader.

Här kan du lyssna på undervisningen: Länk till "Lönar det sig att be?"

Ta dig gärna tid att läsa följande vackra gamla psalm. En bra bön helt enkelt!

Herre, lär mig bedja,
Herre lär mig tro!
Blott hos dig mitt hjärta
finner frid och ro.

Herre, lär mig älska,
älska såsom du!
Med din egen kärlek,
fyll mitt hjärta nu!

Herre, lär mig offra,
som du offrat dig.
Dina fotspår följa,
när du kallar mig

Herre, lär mig lida,
tålig, from och mild.
Och så återgiva,
i mitt liv din bild!

Herre, lär mig bida,
dagen, som skall gry.
Vaka, bedja, medan
nattens väkter fly!

(Text: Linus Hellzon)