Tanken till inlägget fick jag efter att ha läst diskussioner som pågår på olika kristna forum, angående olika predikanter/pastorer som förmedlar evangelier som uppenbart inte stämmer överens med Guds ord. Dessa pastorer, och ibland hela församlingar får etiketten "avfälliga". (En definition på "avfällig" vore egentligen här på sin plats. Det får bli ett eget inlägg så småningom).
En fråga som jag funderade över, i samband med att jag läste diskussionerna, är om ungdomar (och andra) kan bli frälsta i sådana församlingar som inte förmedlar ett rent evangelium, utan ofta istället predikar ett evangelium som (tyvärr) till stora delar uppmuntrar ungdomar att leva kvar i världen på många områden i sina liv.
Frälsningen beror på eget val, inte på sammanhanget eller på någon annan.
Mina funderingar fick mig att fundera över min egen frälsningsupplevelse. Den fick jag i en församling, som uppenbarligen så här i backspegeln var VÄLDIGT FEL ute teologiskt sett. Pastorn som ledde frälsningsbönen är död idag och jag har funderat över om han alls kom till himlen, med tanke på alla vilseledande läror han förde in i den församling han var ledare i. Men detta vet bara Gud (om han kom till himlen alltså)!
Trots villoläror i församlingen, trots en pastor/herde som uppenbarligen inte var Guds bästa barn, och som de allra flesta (inklusive jag själv) som läser olika forumsidor där "avfallet" diskuteras, skulle kalla för "falsk herde", så tror jag ändå att jag vid det tillfället tog emot Jesus som min frälsare. Det var ett val som jag personligen gjorde, och pastorn gjorde ju åtminstone rätt så långt att han inte hindrade mig från att uttala frälsningsbönen.
Om någon vid det tillfället skulle ha sagt till mig att jag var vilseledd och fast i en villolära, eftersom min församling var vilse, så skulle jag nog inte förstå någonting, utan kanske bara bli rädd. Eller i bästa fall skratta och tänka att "detta var en tokig människa som kallar mig för vilse".
Vem och hur många blir frälsta?
Ute bland de kristna forumen, och andra sidor, har jag tyckt mig kunna se just sådana här tankar/uttalanden florera om att folk inte kan bli "frälsta" i vissa sammanhang.
Jag har också sett tankar/uttalanden från kristna individer om att de tvivlar på att de kommer att bli frälsta, utan istället är rädda att de kommer att bli en del av detta "avfall" som vi ser runt omkring oss. Det måste ju vara fruktansvärt att känna på detta sätt! Något är ju uppenbarligen galet om vi börjar förlora hoppet om vår frälsning!
Men hur har vi alls kunnat hamna i sådana här tankegångar, som ju faktiskt leder till att en del tappar modet, och tappar hoppet om frälsning? Är det någon fler än jag som känner igen dessa tankegångar?
Jag är den första att erkänna att jag själv tänkt sådana tankar, och började tro att det inte är många som kommer att bli frälsta, att det är "få" som kommer fram till evigheten. Jag fick tankar om flera bekanta i min direkta närhet, att de kanske inte kommer fram till evigheten, trots att de tror på Jesus, eftersom de följer "villoläror" och det som är "falskt".
Men hur kan vi egentligen komma fram till att det bara är "få" som blir frälsta? Vad säger Ordet om hur många som kommer att bli frälsta? Däri kan vi läsa att antalet är "myriaders myriader", och är som "stjärnorna på himlen", eller som "sandkornen på havets strand", dvs oräkneliga - de frälsta kommer att vara så många att ingen av oss kan räkna dem. Det är istället Guds sak att räkna oss. Själv tänker jag idag att det ser hoppfullt ut. Det kanske inte är så "få" som jag tidigare trodde?
Vem blir frälst? I NT kan vi läsa att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst (Apg 2:21, Rom 10:13). Men kan vi verkligen vara säkra på att vi blir frälsta? I Paulus brev till Romarna, kan vi läsa följande trösterika ord:
Rom 5:8-11
8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
Jag tror att vi får vara försiktiga med hur vi uttalar oss, så att vi inte drar undan mattan för människor som är nya och/eller svaga i tron. Inte vill vi sänka varandra, och få varandra att tappa modet?
Jesus får vara vårt föredöme. Han var barmhärtig och sträckte ut sina händer och drog folk till sig, genom den Guds kärlek och frälsande liv som han utstrålade. Han kunde däremot vara hård mot fariséer, som såg sig själva som rättfärdiga genom egna gärningar och månade om "ytan", men var hårda i sina hjärtan, och hindrade folk från att finna frälsningen. Just detta med "hjärta" verkar vara något avgörande för vår frälsning. Och bara Gud kan se in i våra hjärtan.
Om vi går runt och säger till folk att det bara är "få" som blir frälsta, vilken effekt ger det? Vad blir frukten av ett sådant uttalande? Ger det hopp om frälsning? Nej, jag tror inte det. Snarare skapar det hopplöshet. Jag tror att sådana tankegångar kommer från vår onda motståndare. Om vi alls ska uttala oss om "antalet frälsta", gör vi därför mer rätt om vi säger: "De blir så många att vi inte kan räkna dem. Bara Gud kan räkna oss." Det är bibliskt! Och ger dessutom hopp för oss själva och våra nära och kära.
Avfall i Israels historia
Och nu till några bibelställen som Anden påminde mig om, när jag funderade över detta om huruvida ungdomar kan bli frälsta i "fel" sammanhang, dvs i sammanhang där vi tycker oss se "avfall":
När vi läser Israels och Judas historia i Konungaböckerna, och Krönikeböckerna, kan vi läsa om avfälligheten i både Israel och Juda. Jag blev speciellt påmind om Juda hus. Vi kan läsa om hur flera av kungarna inom Juda hus gjorde sådant som var ont i Herrens ögon, de blev "avfälliga", införde "manlig tempelprostitution" och anlade offerhöjder till andra gudar. Vi kan vidare se exempel på kungar i Juda hus som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hur de avskaffade tempelprostitutionen, men INTE offerhöjderna, dvs de förblev fortfarande "avfälliga" i vissa avseenden.
De kungar som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hade ett hjärta för Gud, de hade rätt ambitioner. De omvände sig på vissa områden, men fortfarande fanns områden kvar som de inte hade omvänt sig ifrån. Gud visade dem sin kärlek och välsignade dem, trots att de fortfarande "offrade till andra gudar". De var "Guds barn", trots att de i flera avseenden fortfarande var "dumma" barn som hade andra gudar vid sidan om.
Avfall idag
Hur kan vi applicera detta på dagens kristenhet i Sverige? Vi kan ärligt fråga oss om det finns någon församling där ute som är perfekt och som helt har omvänt sig från all "avfällighet"? Jag tror inte det. Jag tror att Gud istället ser mer till vad vi har i hjärtat än vad vi har för teologiska föreställningar i huvudet, eller hur långt vi kommit i vår process i att leva ett helgat liv. Vi kan ha fel "där uppe", men ändå vara rätt i "hjärtetrakten".
Fundera också över de sju församlingarna vi kan läsa om i Uppenbarelseboken. Hur många av dessa var perfekta?
Vi bör alltså ha i åtanke att ingen församling sitter ensam på toppen, helt utan skräp. Däremot tror jag att vi är inne i en process där Gud på allvar har börjat väcka församlingen och påtala det som behöver korrigeras. Detta innebär att många kristna har börjat "vakna till liv" och får upp ögonen för att allt inte står rätt till i vår Gudstro - att det försiggår mycket som inte är förenligt med Guds ord. Denna process får vi tacka Gud för - endast Han i sin barmhärtighet öppnar de blindas öron och de dövas öron. Det är av nåd, och inget som vi själva har förtjänat!
Men när vi väl har "vaknat upp" och börjar se allt detta "avfälliga" hända, så tror jag att vi blir utsatta (kanske ännu mer?) för ytterligare frestelser/prövningar.
Vi bör vara vakna för att vår motståndares främsta vilja är att hålla oss "på mattan". Han gör allt han kan för att hindra oss från att uppenbara Jesus, och Guds kärlek. Hans största fruktan är att vi ska utstråla Jesu liv, som ju drar människor till sig. Han gör istället allt han kan för att vi ska sysselsätta oss med allt mellan himmel och jord, utom det som är Guds vilja.
Alla faller vi ibland
Gud är barmhärtig och full av nåd, och vi får inte glömma att vi alla faller ibland. Det är en kamp vi alla lever med varje dag, mitt i vår vardag, att komma ett steg närmare målet att uppenbara Kristus genom vår kropp. Men Han ger oss kraften att resa oss, bara vi vill och vänder våra hjärtan till Honom. Det är en överlåtelse vi alla får försöka göra varje dag.
Kärlekens väg
Men hur ska vi nu tänka om "avfallet" som vi ser runtomkring oss? Hur ska vi agera? Jag tror att vi var och en får be om Andens ledning över detta, och be om ljus över hur vi ska reagera. Själv tror jag att vi övervinner det onda genom att göra det goda. Och vad är det goda? Tro på Jesus som är Guds son kommen i köttet, och håll hans kärleksbud, att älska din nästa som dig själv.
Ordet "kärlek" förekommer lite varstans i Ordet. Det finns något som Paulus kallar för "kärlekens väg". Det heter också att vi ska ha en "tro verksam i kärlek". Ytterligare så heter det "störst av allt är kärleken", och vidare att "kärleken överskyler många synder". Ännu ett ord är "Gud är kärlek".
Och vad är kärlek? Svaret på den frågan får vi om vi var och en drar oss närmare Gud och lär känna Honom på djupet. Så det borde vi verkligen uppmuntra varandra till att göra! Genom att mer och mer lära känna Jesus, så blir vi mer och mer lika Honom, och kan mer och mer utstråla Hans kärlek och liv. Vartefter vi lär känna Honom, så får vi se områden i våra liv, som inte är förenligt med ett heligt liv, och som vi kan omvända oss ifrån, dvs som vi kan plocka bort och lämna bakom oss. Denna helgelseprocess är ett Guds verk, som sker via Andens ledning, i var och en av oss personligen.
Låt oss ledas av Anden, och inte av köttet
Framför allt ska vi komma ihåg att alltid följa Jesus - att låta oss ledas av Anden och inte av köttet. Men hur vet vi om vi leds av Anden eller av köttet? Jag tror att detta är en träning för oss, en sak vi får arbeta med var och en av oss. Ett tecken på om vi leds av Anden eller av köttet är att se vilken frukt vi ger. Låt oss därför alltid ha i åtanke följande ord från Paulus:
Gal 5:16-26
16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.
22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.
I vers 21 kunde vi läsa om att " de som lever så skall inte ärva Guds rike". Detta tror jag är ett annat sätt att uttrycka att de som lever efter köttet inte kan komma in i "löfteslandet", vilket är att kunna leva ut Kristuslivet här på jorden, dvs att Jesus mer och mer uppfyller oss. Vi dör, och Kristus lever i oss. Det var detta målet som Paulus jagade mot - att vinna Kristus.
Ingen av oss är perfekta, och alla har vi kommit olika långt i vår helgelse. Om vi ser ett syskon som vi tycker har hamnat i ett fel sammanhang, så bör vi inte bara ta saken i egna händer (köttet) och säga att denne är vilseledd. Det borde rimligtvis, utifrån vad Ordet säger oss om "Kött och Ande", vara mer fruktsamt om vi istället ber till Gud för denna personen, och söker Andens ledning i situationen. Vi borde också kunna lita på att Herren leder var och en av oss, dvs att vi inte ska vara så snabba med att lägga oss i saker som vi tror och tycker verkar vara fel. Be om ljus först! Försök vara eftertänksam.
Uppmuntra och peka på rätta vägen
Kanske kan vi alla bli lite bättre på att uppmuntra varandra och peka på den rätta vägen mot ett helgat liv - att lära känna Jesus vår frälsare, och Gud vår Fader i himlen, som älskar alla människor och har låtit sin älskade son Jesus dö för alla människor.
Låt oss därför öka och sprida kunskapen om vår Herre Jesus Kristus!
Låt oss därför älska och välsigna alla människor!
Låt oss förstå att vi är Guds barn, även när vi är dumma Guds barn. Vårt barnaskap förlorar vi inte så lätt som den onde försöker få oss att tro. Men självklart vill vi heller inte förbli dumma barn. Därför sträcker vi oss mot livet i Jesus, och lämnar avfall och skräp bakom oss.
Låt oss stå upp och vara ljus, och låta Jesus Kristus förhärligas i våra kroppar. Vår motståndare ska minsann få se sig själv besegrad. Amen!
Avslutningsvis en fin psalm av Lina Sandell, om överlåtelse:
1.
Jesus för världen givit sitt liv:
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.
2.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.
3.
Tag mig då, Herre, upp till ditt barn,
Lös mig från alla fiendens garn!
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.
