Några tankar om avfall och frälsning

Detta är ett inlägg som jag hoppas kan vara till tröst och uppmuntran för någon/några som har börjat tappa modet på grund av att de ser "avfall" överallt. En del av dessa modlösa kanske har kommit så långt i sina destruktiva tankebanor att de har börjat tvivla på om de alls är frälsta.

Tanken till inlägget fick jag efter att ha läst diskussioner som pågår på olika kristna forum, angående olika predikanter/pastorer som förmedlar evangelier som uppenbart inte stämmer överens med Guds ord. Dessa pastorer, och ibland hela församlingar får etiketten "avfälliga". (En definition på "avfällig" vore egentligen här på sin plats. Det får bli ett eget inlägg så småningom).

En fråga som jag funderade över, i samband med att jag läste diskussionerna, är om ungdomar (och andra) kan bli frälsta i sådana församlingar som inte förmedlar ett rent evangelium, utan ofta istället predikar ett evangelium som (tyvärr) till stora delar uppmuntrar ungdomar att leva kvar i världen på många områden i sina liv.


Frälsningen beror på eget val, inte på sammanhanget eller på någon annan.

Mina funderingar fick mig att fundera över min egen frälsningsupplevelse. Den fick jag i en församling, som uppenbarligen så här i backspegeln var VÄLDIGT FEL ute teologiskt sett. Pastorn som ledde frälsningsbönen är död idag och jag har funderat över om han alls kom till himlen, med tanke på alla vilseledande läror han förde in i den församling han var ledare i. Men detta vet bara Gud (om han kom till himlen alltså)!

Trots villoläror i församlingen, trots en pastor/herde som uppenbarligen inte var Guds bästa barn, och som de allra flesta (inklusive jag själv) som läser olika forumsidor där "avfallet" diskuteras, skulle kalla för "falsk herde", så tror jag ändå att jag vid det tillfället tog emot Jesus som min frälsare. Det var ett val som jag personligen gjorde, och pastorn gjorde ju åtminstone rätt så långt att han inte hindrade mig från att uttala frälsningsbönen.

Om någon vid det tillfället skulle ha sagt till mig att jag var vilseledd och fast i en villolära, eftersom min församling var vilse, så skulle jag nog inte förstå någonting, utan kanske bara bli rädd. Eller i bästa fall skratta och tänka att "detta var en tokig människa som kallar mig för vilse".


Vem och hur många blir frälsta?

Ute bland de kristna forumen, och andra sidor, har jag tyckt mig kunna se just sådana här tankar/uttalanden florera om att folk inte kan bli "frälsta" i vissa sammanhang.

Jag har också sett tankar/uttalanden från kristna individer om att de tvivlar på att de kommer att bli frälsta, utan istället är rädda att de kommer att bli en del av detta "avfall" som vi ser runt omkring oss. Det måste ju vara fruktansvärt att känna på detta sätt! Något är ju uppenbarligen galet om vi börjar förlora hoppet om vår frälsning!

Men hur har vi alls kunnat hamna i sådana här tankegångar, som ju faktiskt leder till att en del tappar modet, och tappar hoppet om frälsning? Är det någon fler än jag som känner igen dessa tankegångar?

Jag är den första att erkänna att jag själv tänkt sådana tankar, och började tro att det inte är många som kommer att bli frälsta, att det är "få" som kommer fram till evigheten. Jag fick tankar om flera bekanta i min direkta närhet, att de kanske inte kommer fram till evigheten, trots att de tror på Jesus, eftersom de följer "villoläror" och det som är "falskt".

Men hur kan vi egentligen komma fram till att det bara är "få" som blir frälsta? Vad säger Ordet om hur många som kommer att bli frälsta? Däri kan vi läsa att antalet är "myriaders myriader", och är som "stjärnorna på himlen", eller som "sandkornen på havets strand", dvs oräkneliga - de frälsta kommer att vara så många att ingen av oss kan räkna dem. Det är istället Guds sak att räkna oss. Själv tänker jag idag att det ser hoppfullt ut. Det kanske inte är så "få" som jag tidigare trodde?

Vem blir frälst? I NT kan vi läsa att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst (Apg 2:21, Rom 10:13). Men kan vi verkligen vara säkra på att vi blir frälsta? I Paulus brev till Romarna, kan vi läsa följande trösterika ord:

Rom 5:8-11

8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.

Jag tror att vi får vara försiktiga med hur vi uttalar oss, så att vi inte drar undan mattan för människor som är nya och/eller svaga i tron. Inte vill vi sänka varandra, och få varandra att tappa modet?

Jesus får vara vårt föredöme. Han var barmhärtig och sträckte ut sina händer och drog folk till sig, genom den Guds kärlek och frälsande liv som han utstrålade. Han kunde däremot vara hård mot fariséer, som såg sig själva som rättfärdiga genom egna gärningar och månade om "ytan", men var hårda i sina hjärtan, och hindrade folk från att finna frälsningen. Just detta med "hjärta" verkar vara något avgörande för vår frälsning. Och bara Gud kan se in i våra hjärtan.

Om vi går runt och säger till folk att det bara är "få" som blir frälsta, vilken effekt ger det? Vad blir frukten av ett sådant uttalande? Ger det hopp om frälsning? Nej, jag tror inte det. Snarare skapar det hopplöshet. Jag tror att sådana tankegångar kommer från vår onda motståndare. Om vi alls ska uttala oss om "antalet frälsta", gör vi därför mer rätt om vi säger: "De blir så många att vi inte kan räkna dem. Bara Gud kan räkna oss." Det är bibliskt! Och ger dessutom hopp för oss själva och våra nära och kära.


Avfall i Israels historia

Och nu till några bibelställen som Anden påminde mig om, när jag funderade över detta om huruvida ungdomar kan bli frälsta i "fel" sammanhang, dvs i sammanhang där vi tycker oss se "avfall":

När vi läser Israels och Judas historia i Konungaböckerna, och Krönikeböckerna, kan vi läsa om avfälligheten i både Israel och Juda. Jag blev speciellt påmind om Juda hus. Vi kan läsa om hur flera av kungarna inom Juda hus gjorde sådant som var ont i Herrens ögon, de blev "avfälliga", införde "manlig tempelprostitution" och anlade offerhöjder till andra gudar. Vi kan vidare se exempel på kungar i Juda hus som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hur de avskaffade tempelprostitutionen, men INTE offerhöjderna, dvs de förblev fortfarande "avfälliga" i vissa avseenden.

De kungar som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hade ett hjärta för Gud, de hade rätt ambitioner. De omvände sig på vissa områden, men fortfarande fanns områden kvar som de inte hade omvänt sig ifrån. Gud visade dem sin kärlek och välsignade dem, trots att de fortfarande "offrade till andra gudar". De var "Guds barn", trots att de i flera avseenden fortfarande var "dumma" barn som hade andra gudar vid sidan om.


Avfall idag

Hur kan vi applicera detta på dagens kristenhet i Sverige? Vi kan ärligt fråga oss om det finns någon församling där ute som är perfekt och som helt har omvänt sig från all "avfällighet"? Jag tror inte det. Jag tror att Gud istället ser mer till vad vi har i hjärtat än vad vi har för teologiska föreställningar i huvudet, eller hur långt vi kommit i vår process i att leva ett helgat liv. Vi kan ha fel "där uppe", men ändå vara rätt i "hjärtetrakten".

Fundera också över de sju församlingarna vi kan läsa om i Uppenbarelseboken. Hur många av dessa var perfekta?

Vi bör alltså ha i åtanke att ingen församling sitter ensam på toppen, helt utan skräp. Däremot tror jag att vi är inne i en process där Gud på allvar har börjat väcka församlingen och påtala det som behöver korrigeras. Detta innebär att många kristna har börjat "vakna till liv" och får upp ögonen för att allt inte står rätt till i vår Gudstro - att det försiggår mycket som inte är förenligt med Guds ord. Denna process får vi tacka Gud för - endast Han i sin barmhärtighet öppnar de blindas öron och de dövas öron. Det är av nåd, och inget som vi själva har förtjänat!

Men när vi väl har "vaknat upp" och börjar se allt detta "avfälliga" hända, så tror jag att vi blir utsatta (kanske ännu mer?) för ytterligare frestelser/prövningar.

Vi bör vara vakna för att vår motståndares främsta vilja är att hålla oss "på mattan". Han gör allt han kan för att hindra oss från att uppenbara Jesus, och Guds kärlek. Hans största fruktan är att vi ska utstråla Jesu liv, som ju drar människor till sig. Han gör istället allt han kan för att vi ska sysselsätta oss med allt mellan himmel och jord, utom det som är Guds vilja.


Alla faller vi ibland

Gud är barmhärtig och full av nåd, och vi får inte glömma att vi alla faller ibland. Det är en kamp vi alla lever med varje dag, mitt i vår vardag, att komma ett steg närmare målet att uppenbara Kristus genom vår kropp. Men Han ger oss kraften att resa oss, bara vi vill och vänder våra hjärtan till Honom. Det är en överlåtelse vi alla får försöka göra varje dag.


Kärlekens väg

Men hur ska vi nu tänka om "avfallet" som vi ser runtomkring oss? Hur ska vi agera? Jag tror att vi var och en får be om Andens ledning över detta, och be om ljus över hur vi ska reagera. Själv tror jag att vi övervinner det onda genom att göra det goda. Och vad är det goda? Tro på Jesus som är Guds son kommen i köttet, och håll hans kärleksbud, att älska din nästa som dig själv.

Ordet "kärlek" förekommer lite varstans i Ordet. Det finns något som Paulus kallar för "kärlekens väg". Det heter också att vi ska ha en "tro verksam i kärlek". Ytterligare så heter det "störst av allt är kärleken", och vidare att "kärleken överskyler många synder". Ännu ett ord är "Gud är kärlek".

Och vad är kärlek? Svaret på den frågan får vi om vi var och en drar oss närmare Gud och lär känna Honom på djupet. Så det borde vi verkligen uppmuntra varandra till att göra! Genom att mer och mer lära känna Jesus, så blir vi mer och mer lika Honom, och kan mer och mer utstråla Hans kärlek och liv. Vartefter vi lär känna Honom, så får vi se områden i våra liv, som inte är förenligt med ett heligt liv, och som vi kan omvända oss ifrån, dvs som vi kan plocka bort och lämna bakom oss. Denna helgelseprocess är ett Guds verk, som sker via Andens ledning, i var och en av oss personligen.


Låt oss ledas av Anden, och inte av köttet

Framför allt ska vi komma ihåg att alltid följa Jesus - att låta oss ledas av Anden och inte av köttet. Men hur vet vi om vi leds av Anden eller av köttet? Jag tror att detta är en träning för oss, en sak vi får arbeta med var och en av oss. Ett tecken på om vi leds av Anden eller av köttet är att se vilken frukt vi ger. Låt oss därför alltid ha i åtanke följande ord från Paulus:

Gal 5:16-26

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

I vers 21 kunde vi läsa om att " de som lever så skall inte ärva Guds rike". Detta tror jag är ett annat sätt att uttrycka att de som lever efter köttet inte kan komma in i "löfteslandet", vilket är att kunna leva ut Kristuslivet här på jorden, dvs att Jesus mer och mer uppfyller oss. Vi dör, och Kristus lever i oss. Det var detta målet som Paulus jagade mot - att vinna Kristus.

Ingen av oss är perfekta, och alla har vi kommit olika långt i vår helgelse. Om vi ser ett syskon som vi tycker har hamnat i ett fel sammanhang, så bör vi inte bara ta saken i egna händer (köttet) och säga att denne är vilseledd. Det borde rimligtvis, utifrån vad Ordet säger oss om "Kött och Ande", vara mer fruktsamt om vi istället ber till Gud för denna personen, och söker Andens ledning i situationen. Vi borde också kunna lita på att Herren leder var och en av oss, dvs att vi inte ska vara så snabba med att lägga oss i saker som vi tror och tycker verkar vara fel. Be om ljus först! Försök vara eftertänksam.


Uppmuntra och peka på rätta vägen

Kanske kan vi alla bli lite bättre på att uppmuntra varandra och peka på den rätta vägen mot ett helgat liv - att lära känna Jesus vår frälsare, och Gud vår Fader i himlen, som älskar alla människor och har låtit sin älskade son Jesus dö för alla människor.

Låt oss därför öka och sprida kunskapen om vår Herre Jesus Kristus!

Låt oss därför älska och välsigna alla människor!

Låt oss förstå att vi är Guds barn, även när vi är dumma Guds barn. Vårt barnaskap förlorar vi inte så lätt som den onde försöker få oss att tro. Men självklart vill vi heller inte förbli dumma barn. Därför sträcker vi oss mot livet i Jesus, och lämnar avfall och skräp bakom oss.

Låt oss stå upp och vara ljus, och låta Jesus Kristus förhärligas i våra kroppar. Vår motståndare ska minsann få se sig själv besegrad. Amen!

Avslutningsvis en fin psalm av Lina Sandell, om överlåtelse:

1.
Jesus för världen givit sitt liv:
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.

2.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.

3.
Tag mig då, Herre, upp till ditt barn,
Lös mig från alla fiendens garn!
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Allt kött är hö

Detta inlägg ska handla framför allt om gamla psalmer, och vad de kan säga oss idag.

För drygt ett år sedan började jag lyssna på och läsa gamla psalmer från Psalmboken, och Segertoner. Själv är jag inte uppväxt med sådana, förutom de psalmer vi sjöng inför jullov och sommarlov i skolan, såsom "En vänlig grönskas rika dräkt", "Bereden väg för Herran". Dessa sjöng vi i konkurrens med sånger som "Idas sommarvisa", och "Lusse lelle".

Jag minns att jag som skolflicka funderade över vissa ord i psalmtexten vi sjöng och som var svåra att förstå, som exempelvis "Allt kött är hö". Inte alldeles enkelt för ett barn att förstå.

På söndagsgudstjänsterna i frikyrkan på 80-talet fick jag sällan höra några psalmer, utan psalmerna hade bytts ut mot mer moderna "lovsånger", som oftast bestod av bara en vers, eller max två verser. Jag minns hur jag tyckte det var tröttsamt hur de sjöng samma verser om och om och om igen. Minst tre gånger om. Alltid var det så! Varför skulle vi göra det? Och vad var det för texter vi sjöng egentligen?

Jag minns hur tankegångar gick bland kristna om att gamla psalmer var tråkiga och omoderna, och att vi måste komma med något nytt och häftigt som tilltalar dagens moderna människor, som visar hur moderna vi kristna är, att vi kristna inte är så tråkiga och religiösa som många i "världen" annars kanske tycker.

Jag lämnade kyrkan i tonåren för drygt 20 år sedan, och började besöka frikyrkan igen för ett par år sedan. Lovsångerna i den kyrka jag besökte var nu en blandning av både psalmer, och mer "moderna" lovsånger. Jag fick erfara hur jag inombords reagerade olika, beroende på vilken sång som sjöngs. Vissa sånger fick hela mitt inre att jubla och glädjas, medan andra fick mig att känna mig stum och oengagerad, och ibland till och med orolig inombords. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det då, varför jag kunde reagera så olika på olika sånger, men idag förstår jag att det till stor del måste bero på att vissa av sångerna är födda av Anden och ger liv, medan andra sånger är födda i "köttet" och ger således inte liv. Det är som Jesus säger i Joh 6:63:

"Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv."

Nu, två år senare, kan jag se med ännu klarare ögon på psalmer och andra lovsånger. Detta främst tack vare att jag har hunnit läsa mycket i Bibeln. Nu kan jag se att de gamla psalmerna oftast har texter som kommer direkt från Bibeln, dvs är "bibliska", medan många av de nya, modernare lovsångerna inte alls, eller bara delvis är bibliska. Men hur kan det ha blivit såhär?

En rimlig förklaring är att vi inom kristenheten (frikyrkan i detta fall) kommer längre och längre ifrån Guds ord. Istället för att läsa Bibeln, så läser vi kristna andra "andliga" böcker, eller så kanske vi nöjer oss med att lyssna på en predikan då och då, som oftast inte innehåller mer än en eller kanske två bibelverser. I god tro, tror vi att detta räcker som andlig föda. Men enbart det som är fött av Anden kan ge oss liv. Köttet är till ingen nytta, som Jesus säger. Allt kött är ju hö!

Hur kan vi avgöra om de böckerna vi läser, och de sånger vi sjunger, och de predikningar vi lyssnar på kommer från Anden (Gud) eller från köttet (världen)? Det kan vara svårt att avgöra med hjälp av våra naturliga sinnen (köttet), utan uppenbaras främst genom Anden som bor i oss. Det var just detta som jag började uppleva för ett par år sedan, att Anden inom mig gensvarade enbart på de sånger som var födda av Anden. Jag kunde inte vid den tiden med ord förklara denna skillnad, men idag, tack vare ett större, och ännu växande förråd av Guds ord inom mig, kan jag tydligt se att det finns en skillnad på sångerna, rent textmässigt.

Bland en del kristna har jag stött på tankegångar om att vi kristna som lever idag, vet mycket mer, och är mycket andligare och klokare än kristna som levde för femtio, hundra, eller femhundra år sedan. Att vi på något sätt skulle sitta på mer kunskap om Gud än de, att Gud uppenbarat mer för oss än vad Han tidigare gjort för våra kristna förfäder. Själv tror jag snarare att det är tvärtom. Vi har blivit självkloka och fastnat i denna världens visdom, och därmed blivit andligt blinda. Detta blir tydligt om vi på allvar vänder oss till Gud och börjar studera Bibeln och öppnar oss för det som står där. Bibeln är ju Guds egna ord, och de ord som kommer från Gud är garanterat fött av Anden, och ger oss därför liv. Och det finns ju faktiskt bara EN väg och EN sanning, och den vägen och sanningen uppenbarade Jesus för oss i denna världen, för 2000 år sedan.

När kristna frågar mig om jag kan rekommendera dem något att läsa, eller lyssna på, så brukar jag sällan rekommendera annat än bön till Gud vår Fader, och bibelläsning, just för att vara säker på att jag inte rekommenderar något som är kött, och därmed livlöst som hö. Det är bara lönlöst, och i värsta fall förvillande! Men jag vågar också rekommendera gamla psalmer, en rik skatt som jag är glad för att jag fått upp ögonen för, och som visat mig att det finns saker som var bättre förr.

Åter till "Allt kött är hö" som vi sjunger i vår populära sommarpsalm. Var kan vi läsa om det i bibeln? Det återfinns i Jesaja 40:6, och i 1 Petr 1:24 (med skillnaden att det är översatt till "gräs" istället för "hö"). I Jesaja 40:8 kan vi läsa vidare att:

"Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet."

Vad passar bättre än att avsluta detta inlägg med "En vänlig grönskas rika dräkt":

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

Text av Carl David af Wirsén år 1889

Profetiskt tilltal - Vandra med Herren

Jag vill här dela med mig av ett profetiskt tilltal som kom till en broder i Herren, på ett möte för ca ett år sedan. Tilltalet är lika aktuellt nu som då, och jag hoppas den kan ge tröst och uppmuntran till de som i denna sista tid väntar på Herrens återkomst.

Så säger Herren Sebaot:

Tiden lider mot sitt slut. Jag kommer snart på himmelens skyar. Jag vill ha en brinnande församling. Jag vill ha en levande församling. Jag vill ha en lycklig församling. Jag vill ha en helad församling.

Jag vill komma över detta land, från norr till söder, från öster till väster. När jag ser på detta land från min himmelska horisont, och jag ser alla städer och byar - min blick är så skarp att den ser de människor som håller på att drivas till ett evigt fördärv. Genom droger och alkoholmissbruk. Genom kriminalitet och andra svåra ting.

Men jag ser någonting mer som inte ni ser. Jag har gett min Helige Ande order, order att börja påverka landet. Och mina änglafurstar har tagit upp striden med satans änglar. Och det är segerdagar framför, säger Herren.

Frukta inte, frukta inte, frukta inte, säger Herren. Ni hör om allt det hemska som händer i världen. Ni ser tidstecknen. Folk reser sig mot folk, rike mot rike, hungersnöd och jordbävningar från den ena orten efter den andra. Men, säger Herren, det är bara början av födslovåndorna.

Men mitt i den här tiden ska jag sända min Andes regn. Men jag behöver troende. Jag behöver ödmjuka hjärtan. Jag behöver vidöppna hjärtan. Och när jag ser era hjärtan, så ska jag fylla er med glädje, med frid. Jag skall rena er så fullständigt att er fiende bländas av renheten, säger herren Herren. 

Gå med mig, vandra med mig, löp med mig på vädjobanan. Jag ger det här, säger Herren Sebaot. Amen.

Vårt hopp om frälsning

De senaste månaderna har vi kunnat fylla våra sinnen med omskakande nyheter om jordbävningar, uppror, krig, ekonomiska bekymmer, svält, olyckor och andra otäckheter. Det är en skakig och otrygg värld vi lever i. Var kan vi mitt i allt detta hemska omkring oss finna friden, tryggheten, och vilan? Det är vad detta inlägg kommer att handla om. Inspiration till inlägget fick jag via en dröm som Gud gav mig häromnatten. Jag återberättar här drömmen, och vad jag upplever att budskapet med drömmen är.

Här följer min dröm:

I drömmen stod jag nedanför en rulltrappa. En kvinna kommer fram till mig med en liten hund med sig. Hunden var den minsta hunden jag någonsin sett. Brunfärgad, med smala ben som skakade av nervositet, stora och ledsna ögon, och en liten grön jacka på sig så att den inte skulle frysa.

Kvinnan sade till mig att den lilla hunden inte trivdes någonstans, och att flera människor innan henne hade försökt hitta ett tryggt hem till hunden utan att lyckas.

Jag tyckte synd om hunden och tog upp den i min famn. Inte heller i min famn trivdes den, utan den skruvade nervöst på sig, och darrade i hela kroppen.

Jag gick iväg med hunden, och tog rulltrappan upp till ovanvåningen. När jag kom upp vid rulltrappans slut, ser jag en man komma ut från ett ljust rum för att möta oss. I hans famn ser jag att han bär på en korg. Det ser ut som en hundkorg. Och i korgen ser jag att det finns något mer.

Jag möter upp mannen och i samma stund som vi möts, så hoppar den lilla hunden över till mannens famn, och lägger sig i hundkorgen. Jag tittar ner i hundkorgen, och får se hur den lilla hunden ligger i en hjälm i korgen. På samma gång som hunden lade sig i hjälmen så somnade den, och jag fick känslan av att här, i denna hjälm, trivdes hunden gott. Äntligen hade hunden funnit sitt trygga hem! Nu kunde hunden vila tryggt och fridfullt.

Hur kan vi tolka denna dröm? När jag funderade över vilket budskap nattens dröm hade så var det två saker som kom starkt till mig.

1. Vi som kristna har möjlighet att visa våra medmänniskor var frälsningen finns, genom att vi leder dem till Jesus.

Hunden i drömmen kan symbolisera de trötta människor som söker efter trygghet och vila i denna världen, men ännu inte funnit den sanna vilan och frälsningen hos Jesus Kristus. Det finns många människor ute i världen som fortfarande inte fått höra evangeliets glada budskap. Jag själv i denna dröm kan symbolisera en kristen, som ju har kunskap om var frälsningen finns. Vi som är kristna kan alltså hjälpa trötta människor till den sanna tryggheten och vilan genom att leda dem till Jesus.

2. Det finns många bland oss kristna som lider av fruktan och har svårt att finna vilan och friden hos Jesus Kristus.

Speciellt i dessa tider, när det börjar skaka alltmer och framtiden här på jorden ser alltmer oviss och osäker ut, så är det många av oss kristna som blir paralyserade av fruktan. Vi som är starkare i tron kan hjälpa och uppmuntra de som är rädda och tvivlande.

I drömmen somnade hunden i en hjälm. Denna hjälm fick mig att tänka på "frälsningens hjälm". Den är en del av vår vapenrustning som Paulus skriver om i Efesierbrevets 6:e kapitel. Denna vapenrustning behöver vi för att kunna stå fasta och behålla fältet när fienden trycker på.

Vi kan också läsa om frälsningens hjälm i 1 Tess 5:5-11:

5 Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.
6 Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra.
7 Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten.

8 Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm.
9 Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.
10 Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade.
11 Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.

I detta sammanhang kan vi se att frälsningens hjälm är "hoppet om frälsning". Om vi har tagit emot Jesus Kristus i vårt hjärta, och har blivit födda på nytt, så ska vi alltså inte behöva tvivla om att vi vinner frälsningen. Trots detta är det många kristna som lider av fruktan som grundar sig i att de saknar vissheten om att de blir frälsta. Många är osäkra på vart de kommer att tillbringa evigheten om de dör. Och ytterligare några kristna är rädda för att Jesus snart kommer tillbaka och att de inte blir hämtade av Jesus till evigheten, utan istället drabbas av vredesdomen. Men i bibelverserna ovan kunde vi ju läsa att vi kommer att få leva evigt liv tillsammans med Jesus, oavsett om vi lever eller hinner dö i detta jordeliv innan Jesus kommer tillbaka för att hämta oss.

Jag tror främst att denna fruktan handlar om att vi fortfarande inte fullt ut förtröstar på Gud och inte fullt ut har lärt känna Guds son Jesus Kristus och Gud vår Fader i himmelen. Många av oss kristna, kanske de allra flesta (?) fastnar dessutom i att leva jordelivet. Vi tappar bort evighetsperspektivet, och glömmer Gud. Som kristen ska vi ju komma ihåg att detta livet som vi lever här på jorden inte är vår slutstation. Denna period vi lever här är bara en kort rök jämfört med evigheten.

Fruktan är fruktansvärd. Den håller oss bundna och paralyserade. Friden och tryggheten finner vi hos vår Herre Jesus Kristus och Gud vår Fader i himmelen. Och den friden och vissheten om frälsning får vi om vi på allvar vänder om från vårt jordeliv som kan binda oss så hårt, och söker oss till Gud och lär känna Fadern och Sonen.

Vi som är kristna bör sprida ljuset, sprida evangeliet om Jesus till de som lever i mörker. Att berätta om Jesus är något självklart för de flesta kristna att vi ska göra, även om många av oss är dåliga på att leva upp till det. Men vi får heller inte glömma bort att uppmuntra varandra, dvs uppmuntra andra kristna, till att göra gott, och leva i kärlek.

Guds vilja är att vi tror på vår Herre Jesus Kristus som vår frälsare, och följer kärleksbudet att älska din nästa som dig själv. Och vem är då din nästa? Jag är fullt övertygad om att vår nästa är ALLA människor. Gud älskar ALLA människor och det står i Bibeln att Jesus dog för ALLA människor. Gud gör alltså ingen skillnad på om du är fattig eller rik, kristen eller muslim, grekisk-ortodox eller pingstvän, ung eller gammal, frisk eller sjuk, dum eller snäll, svensk eller tysk, jude eller palestinier. I Jesu Bergspredikan i Matt 5:44-48 kan vi läsa följande:

44 Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.
45 Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
46 Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också?
47 Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?
48 Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Vi ska alltså vara fullkomliga som vår Fader och älska ALLA, även de som vi själva tycker är dumma. Men hur kan vi klara det? Det finns bara EN som kan klara det, och det är Jesus Kristus. Med Jesus Kristus i oss, så kan vi stå upp och vara ljus i denna värld som bara blir mörkare och mörkare.

Och hur blir vi ett ljus? Det kan vi bli om vi på allvar ger våra liv till Jesus. Såsom Jesus gav sitt liv för att vi skulle få leva, så kan vi ge livet tillbaka till honom. Det är ett val vi gör. Om vi från djupet av vårt hjärta säger "Ja Jesus, jag vill verkligen ge mitt liv tillbaka till dig. Använd mig som DU vill, och inte som JAG vill", så får vi hjälp från Gud att frigöra oss från jordens bojor, och bli mer och mer lika Jesus Kristus som ju är vårt ljus. Ju mer Jesus i oss, desto mindre kvar av oss själva. Ju mer Jesus i oss, desto starkare ljus för vår mörka omgivning.

Tänk att få kunna säga som Paulus i Gal 2:20:

"och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig."

Jag tänker återigen på den lilla hunden i min dröm. Rädd, liten och ensam, sökande i denna värld efter ett tryggt hem. Men till slut fann hunden ett tryggt hem, och det hemmet fanns i frälsaren Jesus Kristus famn. Just detta, att endast EN kan ge ett tryggt hem, är kanske det viktigaste budskapet till oss alla från denna dröm. Endast EN ENDA i denna mörka värld vi lever i kan ge oss frälsning.

Om du inte redan har funnit Jesus, så sök dig till Honom.

Om du har funnit Jesus, så dela med dig av om Honom till andra som lever kvar i mörkret.

Som avslutning en fin psalm som handlar om DEN ENDE, vår frälsare Jesus Kristus:

1.
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas,
blott med ting, som skall till slut förgå?
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Och är jordens glädje värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?

2.
Om jag ägde rikedom och kärlek
och bland människor ett ärat namn,
men ej något hopp för evigheten
och för redlös farkost ingen hamn,
om jag ägde allt men inte Jesus,
som mig älskat intill korsets död,
o, varthän i hela vida världen
skulle jag väl fly i hjärtenöd?

3.
O hur tomt är allt i hela världen!
Utan Jesus är blott synd och död,
utan honom är ock evigheten
idel mörker, gråt och evig nöd.
Om jag kunde leva utan Jesus,
o hur vore det att dö en gång,
utan honom i den mörka dalen,
utan honom evigheten lång.

4.
Men nu har jag allt, ja allt i Jesus:
läkedom för alla hjärtats sår,
ingen synd som inte han förlåter,
ingen nöd som inte han förstår.
Om jag ägde Jesus, endast Jesus,
och i hela världen intet mer,
o, så ägde jag dock allt i honom,
han som nog och över nog mig ger.

Text av Anna Ölander, 1922

Ser du fram emot Jesu återkomst?

Ser du fram emot Jesu återkomst? Det är vad detta inlägg ska handla om, och riktar sig kanske främst till dig som ännu inte ärligt kan säga att du ser fram emot detta.

Via nyhetsmedia kan vi se hur naturkatastrofer, uppror och krig blir allt vanligare. Vi kan också se hur världen förändras på andra sätt. Vi kan se hur somliga blir bara rikare och rikare, hur andra blir fattigare och fattigare. Hur miljarder med människor kämpar med att få mat för dagen, medan andra lever i överflöd och får slänga mat som de inte hinner äta upp innan den blir dålig. Vi kan se hur människan också förflyttat gränser på moraliska och etiska områden. Det är en snabb utveckling som skett på bara några tiotals år. Vi kan även se hur djur, fåglar, fiskar och insekter dör i massor, ibland på helt oförklarliga sätt.

Allt detta som sker borde vara en väckarklocka för alla oss som är kristna. Vågar vi blunda och hålla för öronen, och låtsas som att ingenting allvarligt händer, och fortsätta leva våra liv precis som vanligt, eller ska vi vakna upp från vår djupa sömn och på allvar överlämna våra liv i Guds händer, och låta Hans vilja råda?

Det som nu sker i världen borde få oss att verkligen inse faktum att denna värld inte kommer att bestå. Världen är full av lidanden, och jorden är ju satt under förgängelsen. Men Gud har ju en frälsningsplan för denna värld, som heter Jesus Kristus. Denna hemlighet, som ju egentligen inte är en hemlighet utan borde basuneras ut på gator och torg, är ju uppenbarad för oss kristna. Det enda hoppet för denna världen är ju Jesus, och inte kan vi hålla på detta hopp för oss själva?

För ungefär ett år sedan var jag på ett kvällsmöte där man bjudit in en gästpredikant. Han predikade med stor entusiasm om hur han var övertygad om att Jesus snart kommer tillbaka. Predikanten var alldeles överlycklig över detta faktum, och berättade att han bad till Gud om att han ska få vara kvar på jorden och få uppleva detta lyckliga ögonblick. Själv kunde jag inte alls känna samma lycka och entusiasm över detta faktum, att Jesus ska komma tillbaka. Det fick mig att på allvar fundera över mig själv och min egen tro. Jag visste ju att det står i Bibeln, i NT, på flera ställen att vi ska se fram emot vår Herre Jesu Kristi återkomst, men jag kunde inte alls känna denna glädje. Mina tankar var istället: "Jag måste ju först få gifta mig, och skaffa två-tre barn, köpa ett hus på landet, och leva glada, lyckliga dagar här på jorden. Sen kan Jesus få komma tillbaka".

Sådana tankar, som jag fick där och då, tror jag att jag som kristen är långt ifrån ensam om att tänka. Kanske är de framför allt vanligast bland kristna i den rika västvärlden som ju lever ett ganska gott liv på denna förgängliga jord. Det är nog verkligen sant det som står i bibeln att "pengar är roten till allt ont". Vår rikedom får oss lätt att börja älska det som finns i världen. Jag tror absolut inte att det är fel att uppskatta allt det fysiska som vi kan ta del av här på jorden, men vi får aldrig glömma att vi bara är här en kort stund av evigheten, och att vi har ett ansvar som kristna att vara ljus och salt i en värld full av lidande, en värld som kommer att gå under förr eller senare.

Dagarna efter detta för mig omskakande möte, bestämde jag mig för att jag också ville känna glädje inför Jesu återkomst. Vägen dit blev för mig att stänga in mig i min kammare, be till Gud om att Han skulle leda mig på rätta vägar, att Hans vilja ska ske, och läsa mycket i Bibeln. Kort och gott blev det att "söka Guds rike". Vi har en bön som Jesus visat för oss, som står uppskriven i Matt kap 6, som heter "Fader vår". Den kan vi be.

Fader vår som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske Din vilja, såsom i himmelen
så och på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss idag
och förlåt oss våra skulder
såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro
Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet
Amen

Hela Matteus kap 6 är egentligen värd att citera i detta sammanhang, om att få bli frigjord från denna världens bojor och istället se fram emot att Jesus kommer tillbaka, vilket samtidigt innebär denna tidsålders slut.

Vi kan bl.a. läsa att vi inte ska samla skatter på jorden där rost och mal förstör, utan istället samla skatter i himlen. "Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara." (Matt 6:19-21).

Vi kan i Matt kap 6 också läsa det välciterade "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt 6:33-34).

Om vi har det bra i denna världen, om vi är friska, har ett bra jobb, god ekonomi och goda relationer till familj och vänner, så får vi inte smaka så mycket på denna världens lidanden. Vi får istället bara smaka på denna världens goda och då är det lätt att vi glömmer bort att denna världen faktiskt kommer att gå under. Vi blir upptagna med vårt goda liv, och kanske bekymrar oss över en trasig bil, för lite tid till fritid och nöjen, och dåligt väder på vår semester på sommaren. Kanske har vi svårt att bestämma och komma överens om nästa års semesterresa, om den ska gå till Grekland eller Thailand?

En sak vi måste komma ihåg är att vi inte kan ta något för självklart i detta livet. Varje dag är en gåva, och vi vet inte alls vad som kan hända i morgon. Tänk på alla japaner som förlorat all sin egendom i tsunamin, och kanske till och med förlorat även sina nära och kära. Det finns en bra bibelvers i Jakobs brev som säger oss hur vi bör tänka om morgondagen, Jak 4:13-15:

13 Lyssna nu, ni som säger: "I dag eller i morgon skall vi resa till den eller den staden och vistas där ett år och göra affärer och tjäna pengar."
14 Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en rök, som syns en liten stund och sedan försvinner.
15 I stället borde ni säga: "Om Herren vill och vi får leva skall vi göra det eller det."

Vi bör alltså ödmjuka oss inför Gud, och inte prata självsäkert om morgondagen. Vi kan inte förtrösta på våra rikedomar, att dessa ska rädda oss från världens bekymmer och lidanden. Dessa kan plötsligt tas ifrån oss, kanske redan imorgon eller i nästa vecka. Endast EN kan vi sätta vår förtröstan på och det är Gud, vår Fader i himmelen.

Nu åter till huvudfrågan i detta inlägg, om du ser fram emot Jesu återkomst. Om du känner att du INTE gör det tror jag att det beror på en, eller kanske två av följande punkter:

1. Innan Jesus kommer tillbaka, så vill du leva det goda livet här på jorden som du har planerat för. Precis så som jag själv tänkte att jag först vill gifta mig, skaffa barn, och så småningom också få barnbarn och kanske en sommarstuga.

2. Du fruktar över allt hemskt som ska hända i ändetiden, om Guds vredesdom och kanske tvivlar på om du blir frälst? Och kanske har du stor fruktan över vad som kommer att hända dina nära och kära som ännu inte har tagit emot frälsningen Jesus Kristus?

En sak som jag har lärt mig under året som har gått, sedan det där mötet med gästpredikanten, är att om vi känner som i punkt ett eller två ovan, så har vi inte lärt känna Herren tillräckligt, och har inte överlämnat oss själva fullt ut i Guds händer. Vi har inte fullt ut ställt vårt hopp till Jesus Kristus. Vi är ännu bundna i denna världens bojor på ett eller flera områden i vårt liv. Men hur når vi målet? Hur blir vi fria?

Det Gud förväntar sig av oss som kristna är att vi tror på Jesus Kristus, och håller hans bud. Budet vi ska hålla är "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv" (Luk 10:27). På detta enda bud är hela lagen uppfylld. Budet kallas också för "kärleksbudet".

Säkert många av oss känner prestationsångest över detta att älska alla våra medmänniskor. Det vi ska komma ihåg då är att vi inte i oss själva klarar att älska, utan kärleken kommer ifrån Gud. Det är endast med Guds hjälp som vi kan älska och hålla kärleksbudet. I 1:a Johannes brev kan vi läsa i 4:e kapitlet:

7 Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.
8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek.
9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom.
10 Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
11 Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.
12 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss.
13 Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande.
14 Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare.
15 Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud.
16 Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.
17 I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen.
18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.
19 Vi älskar därför att han först har älskat oss.
20 Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett.
21 Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Men hur når vi fram till detta bud, att älska Gud och varandra? Egentligen är det inte svårare än att vi söker Guds rike först och främst, och inte det som finns på jorden. Det är ett VAL vi gör. Vi säger JA till att överlämna oss själva i Guds händer, och följa den väg som Han har bestämt för oss. Sedan får vi från Gud den kraft och hjälp vi behöver.

Det står i vers 8 ovan att "Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek". Gud vill alltså att vi ska lära känna Honom, att vi söker Honom och lär känna den kärlek som Han har till oss. Men för att vi ska bli mottagliga för denna kärlek krävs att vi är öppna för den. Om vi fastnar i det jordiska så blir vi per automatik mindre mottagliga för Guds kärlek. Gud älskar oss i alla fall, men får svårt att verka i och genom oss. Vi får svårt att sprida Guds kärlek och hoppet om evigheten vidare till våra medmänniskor.

Kanske blir vi rädda för att vi ska gå miste om något gott? Är vi rädda för att om vi ger oss själva fullt ut till Gud så blir vi sorgliga och olyckliga människor som ingenting har i denna världen? Det vi då ska komma ihåg är att Gud ger oss en gudomlig frid och glädje som denna världen inte kan ge. Denna frid och glädje mättar oss, och stillar våra begär efter att söka lycka och glädje i denna världen. Och vi har ju dessutom löfte från Gud att Han kommer att ge oss det vi behöver för att kunna leva i denna världen. Alltså har vi inget vi behöver bekymra oss för! Vi kommer inte att känna att vi saknar någonting.

Nu har det förflutit ett år sedan jag var på det där mötet med gästpredikanten. Jag kan berätta att jag ser mycket ljusare på Jesu återkomst. Jag tror inte att jag har nått fullt fram ännu. Fortfarande har jag några rädslor som kan poppa upp i mitt inre ibland, men det tror jag händer oss alla. Och hur tänker jag om mina planer om att gifta mig och skaffa barn? Detta är inget jag längre bekymrar mig över. Självklart tycker jag att det vore trevligt, och är fortfarande något jag önskar mig. Mycket möjligt får jag också vara med om detta, men mitt fokus är först och främst att söka Guds rike. Jag lovar dig, det ger en otrolig mättnad, och leder till att vi kan släppa taget om sådant som håller oss bundna på jorden.

Avslutningsvis några ord om vår Herre Jesu återkomst:

Upp 22:20

"Ja, jag kommer snart." Amen, kom, Herre Jesus!

Och när kommer Han?

1 Petr 3:8-9

8 Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag.
9 Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.

Vi vet inte den exakta tiden när Han kommer, men Han dröjer alltså för att vi ska få tid att omvända oss till Honom. Men denna tid varar inte för evigt. Själv tror jag att det inte är långt kvar tills denna tidsålder tar slut. Vad gör vi bäst av tiden som är kvar? Sök Guds rike först. Lär känna Herren och Hans kärlek, och Han ska visa oss vägen som vi ska vandra på den tid vi har kvar på jorden.