måndag 17 januari 2011

Jesus hittar sina vilsna får

(Vittnesbörd från en syster i Herren)

Häromdagen, då jag läste Jesu fasta försäkran att "ingen skall gå förlorad som Fadern givit honom utan denna skall uppstå på den yttersta dagen", blev jag påmind om en egen upplevelse, ett vittnesbörd, som visar på sanningen i dessa Ord.

Hela bibelsammanhanget står att läsa i Joh 6:37-40:

37 Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.
38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.
39 Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
40 Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen."

Ett ytterligare bibelställe som berör samma ämne, är när Han letar efter det förlorade fåret tills Han finner det. Luk 15:4-6:
4 "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?
5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.
6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.

Det finns många ytterligare liknande Ord, som handlar om Guds Faderns Kärlek och trofasthet gentemot sina barn.

Och nu till vittnesbördet som jag blev påmind om.

I mitt yrkesverksamma liv som sjuksköterska hände att jag fick i min vård en man i 70-årsåldern, som hade magcancer. Han var såpass sjuk att han inte kunde ligga på allmän sal längre, utan fick läggas på enskilt rum, döende och med dropp.

Jag bytte dropp på honom en gång och bad i mitt hjärta om att få ett tillfälle att få tala om Jesus med honom!

Plötsligt talade han:"Tror syster, att jag någonsin kommer upp ur den här sängen igen?"

Jag svarade försiktigt, att livet står i Guds hand.

Han var tyst ett tag, suckade djupt och sa:"Ja, Jesus ja".

Jag frågade om varför han talade om Jesus (många talar om Gud).

Och då började han berätta om sin troende familj, hur änglar hade kommit och hämtat hans 14-åriga syster, när hon dog i TBC. Han flyttade senare till stan och "kom bort från Jesus" och hade inte haft kontakt med kristna eller gått på kristna möten. Han hade gift sig med en icke troende och fått två döttrar. Och detta, att han kommit bort från Jesus, hade hänt för hela 50 år sedan!

Han frågade mig: "Tror syster att Jesus tar emot mig nu?"

Jag svarade honom att det vet jag att Han gör och frågade om vi skulle be tillsammans? Ja, det ville han.

Jag började be, men hann inte mer än några ord, så hörde jag ett rungande "Halleluja Jesus!!!" och han jublade i tacksägelse länge och så vände han sig till mig och bad mig läsa ur Gideoniternas NT som låg i sängbordet. Jag läste Johannes första kapitel. Han var överlycklig!

Så kom nästa dag. Då gick det ej att känna igen honom! Han hade bytt färg! Huden lyste inifrån som av ett ljust gulaktigt sken, ögonen bytts till en kristallklar blå färg (var tidigare grå) och när jag tittade ner i dem fanns ingen botten, som en djup, djup källa utan slut! Himmelens härlighet hade flyttat in!

Alla märkte denna förändring, som var så påtaglig!

Jag läste sedan varje dag ett stycke ur Johannesevangeliet tills han gick hem till härligheten efter fem dagar.

Detta är ett kärt minne för mig, och ännu mer att här besannas Bibelorden ovan. Tänk, att Herren ej ger upp! I detta fall tog det 50 år.

/I.B.

En gammal sångtext nedan, berättar om vår Herde Jesus ihärdiga sökande efter sitt vilsna får:
1.
De nittionio vila tryggt Inom fårahusets hägn,
Men ett av fåren än irrar skyggt
Där ute i storm och regn,
långt borta i marken, vild och hård,
Långt borta från hulde herdens vård.

2.
Du nittionio hemma har, Äro de för dig ej nog?  
- Nej, ett är borta, är herdens svar,
Och irrar i ödslig skog.
Om vägen än blivet brant och svår, 
- Jag går dock att söka upp mitt får.

3.
Hur djup var den hemska, strida flod,
Och den natt hur mörk och svår,
Där herden vandrande huld och god,
Tills åter han fann sitt får.
Dess rop uti öknen hörde han.
Så sjukt och så hjälplöst han det fann.

4.
Men varför är stigen röd av blod,
Där på branten den går?
- Det blodet gjutits av herden god,
Som sökte sitt vilsna får.
- Men var har du sargat handen säg?
- På törnena där vid villsam väg.

5.
Från berg och dal till himlens höjd
Nu ett rop av glädje går:
- Nu juble alla med lust och fröjd!
Han har funnit sitt vilsna får.
Hör, hur änglarna jubla högt till svar:
Han funnit sitt får som borta var!

Av Elizabeth Clephane, bearbetad av Daniel Hallberg