Är "Guds kraft" alltid kraft från Gud?

Detta inlägg ska handla lite grann om under och tecken, och om att pröva andar om de kommer ifrån Gud. Är det vi vill kalla för "Guds kraft" verkligen alltid kraft från Gud, eller kan kraften ha en annan källa?

Den senaste veckan har det diskuterats på kristna forum om en konferens som kommer att hållas i Malmö i augusti, där tre namnkända predikanter från USA, ska undervisa om helande.

Just dessa tre herrar/predikanter är kända för att komma ifrån samma rörelse, som vi brukar kalla för "profetrörelsen", med stark koppling till platser som Toronto, Lakeland och Pensacola. Jag har själv ingen större erfarenhet av denna rörelse, men jag har bekanta som bl.a. varit i Lakeland, och har på så vis en viss insyn i den.

Inom kristenheten har det höjts många kritiska röster mot denna rörelse. Den vanligaste kritiken är att profetrörelsen har för stort fokus på det övernaturliga, såsom tecken och under, "smörjelsen", nådegåvor, Guds kraft, helande, "andens manifestationer" och "påfyllning av den helige Anden".

En del kristna går så långt i sin kritik att de förkastar ALLT som har med under och tecken, och den helige Anden att göra. Istället förlitar de sig helt på sitt egna intellekt. Det finns ytterligare kristna som lever i fruktan, och är så rädda för att hamna fel att de blivit rädda för allt som är övernaturligt.

Som jag själv ser den kristna vandringen här på jorden är vi helt beroende av Jesus. Utan Honom kan vi ingenting göra. Han är den som plockar upp oss när vi snavar och faller. Han är vårt ljus och håller oss på vägen. Om vi har Jesus Kristus som Herre i vårt liv, om Han är vårt huvud, om vi ger våra liv tillbaka till Honom, såsom Han gav sitt liv för att vi skulle få leva, så möjliggör vi för Honom att leda oss in på underbara vägar, där vi bl.a. kan få möta mirakel, både stora som små.

Jag tror på under och tecken, att Gud gör mirakler idag. Vad gäller exempelvis helande, så finns det inom min egna familj ett flertal exempel på fysiska helanden. Om mirakler i mitt egna liv, kan jag berätta att jag själv är sjuk sedan ett par år i "utbrändhet", men upplever ofta att jag får övernaturlig kraft från Gud att skriva och läsa, och klara situationer som jag annars inte har egen förmåga att klara av.

Att vilja uppleva mirakler från Gud, att vilja se under och tecken, tror jag inte är fel. Men jag tror att vi hamnar fel om vi helt okritiskt tror att allt övernaturligt är av godo. Bibeln säger tydligt att vi ska pröva alla andar, om de kommer från Gud. Jesus själv varnar oss i bl.a. Matt kap 24, för att det kommer många falska profeter, och sådana som kallar sig "smorda" som ska utföra tecken och under för att om möjligt bedra de utvalda (dvs Guds barn). Alltså kan vi inte förutsätta att Gud är inblandad så fort vi ser ett under eller tecken. Men vi får inte gå så långt i vårt ifrågasättande, att vi till slut blir rädda så fort vi ser ett tecken eller under. Det är som en balansgång - och den enda som gör att vi kan hålla balansen är Jesus. Om vi vill följa Honom, och inte oss själva eller andra människor, såsom "stora predikanter", så kan vi lita på att vi kommer rätt.

Vad gäller dessa predikanter, som nu i augusti ska besöka Sverige, så vill jag klart uttrycka att jag inte är rätt person att ställa mig upp och döma ut dessa tre herrar som "falska profeter". Men jag tror att vi alla gånger kan lita på att vi gör rätt, och gott i Guds ögon, om vi prövar deras undervisning mot Ordet. På så vis visar vi Gud att vi först och främst litar på Honom och Hans ord, och inte på oss själva eller någon annan. Vi är trogna Honom.

Jag har personligen fått lära mig att allt som kallas för "Guds kraft" inte per automatik innebär att det verkligen är fråga om Guds kraft. Och kanske är det en Guds tanke och mening att min erfarenhet kring detta har en stark koppling till just ovan nämnda Profetrörelsen, och särskilt till en av de tre predikanter som ska komma till helandekonferensen i Malmö. Min egen upplevelse har gjort mig minst sagt fundersam över denna Profetrörelse.

Det händer att jag får drömmar och syner från Gud, som kommer till mig via den helige Anden. Ofta är drömmarna undervisande i sin karaktär, och riktade till mig personligen. Ofta förstår jag inte budskapen i drömmarna med en gång, utan det kan dröja, ibland upp till ett år, innan jag förstår vad de ville säga. Därför är jag alltid noga med att skriva ner dem, så att jag kan gå tillbaka till dem, när Anden påminner mig om dem. För drygt ett år sedan fick jag en dröm som handlade om "Guds kraft". Den är som följer:

Jag sitter i en stor soffa, där en medelålders man ligger ner och får massage på huvudet av en asiatisk kvinna. Efter att kvinnan masserat mannen ett tag så säger hon plötsligt på knagglig svenska: "Åååhhh, nu kommer Guds kraft. Ta emot!"

Jag känner genast ett obehag, och visste med en gång att det inte var frågan om kraft från Gud, utan från den onde. Jag försöker värja mig, men kraften kommer in i mig som en stark stöt in genom munnen ner till mitt inre, och sedan ut mot armarna och benen. Hela kroppen spändes ofrivilligt i en båge, som om jag hade fått en stöt genom elektriska stolen.

Jag ber om Jesu blods beskydd, och"kraften" hoppar ur mig. Efter några sekunder hoppar "kraften" in i mig igen. Och jag ber återigen om Jesu blods beskydd och "kraften" hoppar ur mig. Men återigen kommer den in i mig, och i nästa stund vaknar jag från drömmen.

Drömmen var mycket obehaglig, och "kraften" kändes mycket verklig. När jag vaknade undrade jag länge varför Gud ville att jag skulle få uppleva denna drömmen. Tydligt var i alla fall att "kraften" inte var från Gud, och att Jesus befriade mig från den.

Jag har tänkt att om det nu är så att Jesus beskyddar mig, så borde jag egentligen inte alls ha fått "kraften" in i mig från början. Men såhär ett år senare vet jag att Gud bara ville låta mig erfara hur denna "kraften" kändes i mig, i min kropp. Jag menar alltså att vi inte behöver vara rädda för denna "kraften", utan kan vara helt säkra på att den inte kan hoppa in i oss, om vi håller oss till Jesus. Och om vi ändå på något olyckligt vis skulle få "kraften" i oss, så kan vi vara säkra på att Jesus befriar oss om vi vänder oss till Honom.

Men var finns då kopplingen mellan denna dröm om "Guds kraft" och profetrörelsen? Jo! En vecka efter att jag fick drömmen, läste jag en bok, skriven av Bill Johnson, som heter "När himmelriket tränger fram", utgiven av bok- och bibelförlaget CorVita. Bill Johnson är en av de tre herrarna som ska undervisa på helandekonferensen i Malmö.

Kapitel 10 har rubriken "Utan kraft: onödigt och obalanserat". En bit in i kapitlet berättar Bill Johnson om en egen upplevelse han har haft. Rubriken för detta avsnitt är "Min historia - underbar, men inte så trevlig":

I mitt sökande efter mer kraft och smörjelse i min tjänst har jag rest till många städer, bl.a. Toronto. Gud har använt mina erfarenheter på sådana platser för att göra mig redo för livsförvandlande möten hemmavid.

En gång mitt i natten kom Gud som svar på min bön om att få mer av honom, men inte på ett sätt som jag hade förväntat mig. På ett ögonblick gick jag från djup sömn till att bli alldeles klarvaken. En oförklarlig kraft, som inte tycktes vara långt ifrån den elektriska stolen, började pulsera i min kropp. Det var som om jag hade blivit instucken i ett vägguttag och tusen volt elektricitet flödade genom min kropp. Mina armar och ben sköt ut i tysta explosioner som om någonting frigjorts i mina händer och fötter. Ju mer jag försökte sätta stopp för det, desto värre blev det.

Jag upptäckte snart att det här inte var en brottningsmatch som jag skulle vinna. Jag hörde ingen röst och jag fick inga syner. Det var rätt och slätt rå kraft … det var Gud. Han kom för att svara på en bön som jag hade bett under flera månader - "Gud, jag måste få mer av dig till vilket pris som helst!".

När jag läste detta, så blev jag direkt påmind om min dröm som jag hade fått en vecka tidigare. Det var ju exakt samma upplevelse som beskrevs! Att kraften kändes som "elektriska stolen", och att den kom igen, och igen och igen. Som ni alla förstår, så fick detta mig att undra var Bill Johnson egentligen befinner sig på för väg. Det var i alla fall helt klart och tydligt för mig att jag inte bör gå i hans fotspår. Om jag skulle börja följa honom så skulle jag gå emot vad den Helige Anden hade visat mig.

För drygt en månad sedan fick jag läsa följande om en annan herre, Rodney Howard Browne, som också han tillhör Profetrörelsen:

Rodney Howard Browne kommer ursprungligen från Sydafrika. Där arbetade han vid en bibelskola (Rhema) inom Trosrörelsen. Under en period eftertraktade Browne så enormt att få tag i Guds kraft, att han en dag ropade till Gud:

"Antingen kommer du hit ner och rör vid mig, eller så kommer jag upp till dig och rör vid dig!"
Om och om igen skrek han till Gud: "Gud, jag vill ha din kraft!"

Vid detta tillfälle kom en kraft över honom som han beskriver var som att sätta fingrarna i ett eluttag. Han trodde han skulle dö av de strömmar som gick genom kroppen. Året var 1979. Efter denna upplevelse började folk som Browne bad för falla till golvet och somliga blev som "klistrade" eller "naglade" fast vid golvet av någon kraft ("glued by the spirit"). Sedan skulle det dröja tio år tills Rodney Howard Browne kunde börja verka fullt ut i denna kraft. Han hade då flyttat med sin fru till USA.

Men oj! Där har vi den där "Guds kraft", som känns som elektriska stolen, nu igen. Det verkar alltså vara fråga om en upplevelse som följer i Profetrörelsens spår.

Det pratas mycket om "Guds kraft" inom Profetrörelsen. De vill mena att denna kraft måste vi fyllas med om och om igen för att kunna utföra under och mirakler, eftersom vi "läcker". Och påfyllning får vi bl.a. genom att söka oss till de stora "gudsmännen" som finns inom Profetrörelsen, bl.a. lokaliserade i Toronto. Det blir många resor i jakten på "gåvor" och "Guds kraft".

Eller som Bill Johnson själv beskriver i sin bok:

Jag måste vara villig att ge mig ut på en resa för att få vad jag behöver. Om Gud är någon annanstans än där jag är, måste jag gå dit! Om han använder en annan person mer än han använder mig, måste jag ödmjukt gå till den personen och be honom eller henne be för mig genom handläggning.

Någon kanske frågar: "Varför kan inte Gud röra vid mig där jag är?" Det kan han. Men vanligtvis verkar han på sätt som betonar vårt behov av andra, i stället för att göra vårt oberoende större. Kloka människor har alltid varit villiga att gå dit där Gud är.

Själv är jag just en sådan som frågar: "Varför kan inte Gud röra mig där jag är"? Och som svar på Bills tankar om beroende, så anser jag också att vi är beroende av varandra, men inte alls på det sätt som Bill uttrycker. Vi kan ju se oss själva som olika delar i en och samma kropp, där vi alla hjälper varandra och stödjer varandra. Men Bill beskriver det som att vi är beroende av varandra för att ens kunna BLI EN DEL av kroppen. Och det blir ju fel.

Och var säger bibeln att Gud finns någonstans? Finns han i Toronto, men inte i Montreal? Ett bra bibelord, som jag kommer att tänka på är följande, som handlar om Ordet, om Jesus Kristus, som vi ska följa:

5 Mos 30:12-14
12 Det är inte i himlen, så att du behöver säga: "Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" 13 Ordet är inte heller på andra sidan havet, så att du behöver säga: "Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" 14 Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.

Vi ska alltså inte behöva åka land och rike runt i vår "jakt på Gud". Vi kan räkna med att Han finns oss nära. Men visst kan det hända att Han uppmanar oss att åka till någon plats, i något särskilt syfte. Och Hans ledning gör vi ju bäst att alltid följa. Men jag tror det blir fel om vi gör oss själva till jägare. Genom stillhet och förtröstan blir vi ju starka! Det är i alla fall vad Herren själv säger i sitt ord (Jes 30:15).

Och nu tillbaka till denna helandekonferens. På deras hemsida kan vi läsa följande om konferensen:

Målet med denna helandeskola är att på ett praktiskt sätt demonstrera helande genom den Helige Ande. Vi vill också ge Guds kraft vidare så att deltagarna själva blir utrustade att fungera i helande. De ämnen som tas upp är noggrant utvalda, t.ex. kunskapsord, modell för helandebön, helande i historien, vanliga fenomen i väckelser, tro för helande samt den bibliska grunden för helande. Deltagarna får också själva vara aktiva och många tillfällen ges till förbön för helande och förmedling av Guds kraft.

I texten ovan kan vi återigen läsa om "Guds kraft". Det gör mig, som ni förstår vid det här laget, lite konfunderad. Jag ställer mig frågan vad det egentligen är för en slags kraft som förmedlas. Men den frågan kan jag inte helt säkert svara på. Däremot kan vi ju lära oss något om "Guds kraft" så som den beskrivs i Bibeln, så blir vi bättre rustade när vi ska pröva olika slags "krafter". Vi kanske ska titta närmare på vad vi kan läsa om "Guds kraft" i bibeln.

Ganska så snabbt hittar jag följande bibelställe i Apostlagärningarna:

Apg 8:9-11
9 Men i staden fanns en man vid namn Simon som bedrev trolldom och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort. 10 Alla, både små och stora, höll sig till honom och sade: "Han är den Guds kraft som man kallar Den stora kraften." 11 De hade hållit sig till honom, därför att han under lång tid hade bländat dem med sina trollkonster.

Här kan vi alltså se exempel på att "Guds kraft" inte alltid är kraft från Gud, utan har en annan källa. Precis så som jag fick erfara i min otäcka dröm.

Vi kan läsa vidare om "Guds kraft" i följande bibelställen:

Rom 1:16
Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.

1 Kor 1:18
Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.

1 Kor 1:22-24
22 Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.

1 Kor 2:1-5
1 När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 5 Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

2 Kor 4:4-6
4 Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild. 5 Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. 7 Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.

2 Kor 13:3-5
3 Ni vill ju ha ett bevis på att Kristus talar genom mig. Han är inte svag gentemot er utan är mäktig bland er. 4 Han korsfästes visserligen på grund av svaghet men lever genom Guds kraft. Så är vi också svaga i honom, men ni skall få leva tillsammans med honom i Guds kraft som ni skall få känna. 5 Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.

Om vi ska tro det Paulus skriver i sina brev till Romarna och Korinthierna, så verkar "Guds kraft" vara kopplat till evangelium om Jesus Kristus, och inte handla om en kraft som känns som "elektriska stolen", eller en kraft som vi kan överföra genom handpåläggning.

Med tanke på vad vi kan läsa om "Guds kraft" i bibeln, och med tanke på de s.k. "guds-kraft-upplevelser" som Bill och Rodney, och även jag själv fått erfara, så tycker jag att det finns god anledning att vara aktsam vad gäller helandekonferensen som ska hållas i Malmö i augusti. Bara för att det sker tecken och under är inte ett kvitto att det är rätt ande. Tyvärr verkar det som att många kristna tror att bara för att det sker saker, så är det Gud som verkar. Men detta är inte vad Guds ord lär oss.

Kom ihåg att vi alltid gör rätt om vi "prövar allt och behåller det goda"! Då är vi trogna vår Herre Jesus Kristus. Paulus ord till Korinthierna passar bra i sammanhanget:

2 Kor 11:2-4
Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus. 3 Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. 4 Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.

Med Jesus Kristus som Herre, som vårt huvud, och inte oss själva eller någon annan som vårt huvud, så kan vi lita på att vi vandrar rätt på vägen. Men om vi ändå skulle falla och fastna i någon snara som får oss på sidovägar, vilket jag tror är mer en regel än ett undantag för oss alla, så finns vår trofasta Jesus där, och räcker ut en hand, och kan resa oss upp igen, på rätta vägen.

Vi behöver inte vara rädda för att falla. Jag är den förste att erkänna att jag själv gjort det, ett flertal gånger. Det brukar såklart sällan vara en helt igenom trevlig upplevelse, men lär oss samtidigt att vi är totalt beroende av Herren Jesus Kristus, och att vi inte kan förlita oss på vår egna, eller andras förmåga att leda oss. Och ett ord att lita på är att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa (Rom 8:28).

EN är vårt huvud. EN är vår frälsare. Jesus Kristus! Och HAN ska ha all ära för att han älskar oss och har tålamod med oss, och håller oss upprätta. Jesus Kristus är vår Guds kraft!

En fin gammal psalm, vars text utgör en bra bön om helgelse, får avsluta inlägget:

1.
Mer helighet giv mig,
mer mildhet, o Gud,
mer sorg över synden,
mer lust för ditt bud,
mer tjänande kärlek
som ej söker lön,
mer tro på min Jesus,
mer kraft i min bön.

2.
Mer tacksamhet giv mig,
mer saktmodigt sinn,
mer iver att söka
din ära, ej min,
mer smärta med Jesus,
mer fröjd av hans tröst,
mer styrka att lida,
mer frid vid hans bröst.

3.
Mer tålamod giv mig,
mer salighetshopp,
att frigjord från världen
mot målet se opp.
Mer uthållig gör mig,
på frukter mer rik,
mer redo för himlen,
mer, Jesus, dig lik.

Text av Philip Paul Bliss 1873, översatt av Lilly Lundequist år 1887.

Några tankar om avfall och frälsning

Detta är ett inlägg som jag hoppas kan vara till tröst och uppmuntran för någon/några som har börjat tappa modet på grund av att de ser "avfall" överallt. En del av dessa modlösa kanske har kommit så långt i sina destruktiva tankebanor att de har börjat tvivla på om de alls är frälsta.

Tanken till inlägget fick jag efter att ha läst diskussioner som pågår på olika kristna forum, angående olika predikanter/pastorer som förmedlar evangelier som uppenbart inte stämmer överens med Guds ord. Dessa pastorer, och ibland hela församlingar får etiketten "avfälliga". (En definition på "avfällig" vore egentligen här på sin plats. Det får bli ett eget inlägg så småningom).

En fråga som jag funderade över, i samband med att jag läste diskussionerna, är om ungdomar (och andra) kan bli frälsta i sådana församlingar som inte förmedlar ett rent evangelium, utan ofta istället predikar ett evangelium som (tyvärr) till stora delar uppmuntrar ungdomar att leva kvar i världen på många områden i sina liv.


Frälsningen beror på eget val, inte på sammanhanget eller på någon annan.

Mina funderingar fick mig att fundera över min egen frälsningsupplevelse. Den fick jag i en församling, som uppenbarligen så här i backspegeln var VÄLDIGT FEL ute teologiskt sett. Pastorn som ledde frälsningsbönen är död idag och jag har funderat över om han alls kom till himlen, med tanke på alla vilseledande läror han förde in i den församling han var ledare i. Men detta vet bara Gud (om han kom till himlen alltså)!

Trots villoläror i församlingen, trots en pastor/herde som uppenbarligen inte var Guds bästa barn, och som de allra flesta (inklusive jag själv) som läser olika forumsidor där "avfallet" diskuteras, skulle kalla för "falsk herde", så tror jag ändå att jag vid det tillfället tog emot Jesus som min frälsare. Det var ett val som jag personligen gjorde, och pastorn gjorde ju åtminstone rätt så långt att han inte hindrade mig från att uttala frälsningsbönen.

Om någon vid det tillfället skulle ha sagt till mig att jag var vilseledd och fast i en villolära, eftersom min församling var vilse, så skulle jag nog inte förstå någonting, utan kanske bara bli rädd. Eller i bästa fall skratta och tänka att "detta var en tokig människa som kallar mig för vilse".


Vem och hur många blir frälsta?

Ute bland de kristna forumen, och andra sidor, har jag tyckt mig kunna se just sådana här tankar/uttalanden florera om att folk inte kan bli "frälsta" i vissa sammanhang.

Jag har också sett tankar/uttalanden från kristna individer om att de tvivlar på att de kommer att bli frälsta, utan istället är rädda att de kommer att bli en del av detta "avfall" som vi ser runt omkring oss. Det måste ju vara fruktansvärt att känna på detta sätt! Något är ju uppenbarligen galet om vi börjar förlora hoppet om vår frälsning!

Men hur har vi alls kunnat hamna i sådana här tankegångar, som ju faktiskt leder till att en del tappar modet, och tappar hoppet om frälsning? Är det någon fler än jag som känner igen dessa tankegångar?

Jag är den första att erkänna att jag själv tänkt sådana tankar, och började tro att det inte är många som kommer att bli frälsta, att det är "få" som kommer fram till evigheten. Jag fick tankar om flera bekanta i min direkta närhet, att de kanske inte kommer fram till evigheten, trots att de tror på Jesus, eftersom de följer "villoläror" och det som är "falskt".

Men hur kan vi egentligen komma fram till att det bara är "få" som blir frälsta? Vad säger Ordet om hur många som kommer att bli frälsta? Däri kan vi läsa att antalet är "myriaders myriader", och är som "stjärnorna på himlen", eller som "sandkornen på havets strand", dvs oräkneliga - de frälsta kommer att vara så många att ingen av oss kan räkna dem. Det är istället Guds sak att räkna oss. Själv tänker jag idag att det ser hoppfullt ut. Det kanske inte är så "få" som jag tidigare trodde?

Vem blir frälst? I NT kan vi läsa att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst (Apg 2:21, Rom 10:13). Men kan vi verkligen vara säkra på att vi blir frälsta? I Paulus brev till Romarna, kan vi läsa följande trösterika ord:

Rom 5:8-11

8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.

Jag tror att vi får vara försiktiga med hur vi uttalar oss, så att vi inte drar undan mattan för människor som är nya och/eller svaga i tron. Inte vill vi sänka varandra, och få varandra att tappa modet?

Jesus får vara vårt föredöme. Han var barmhärtig och sträckte ut sina händer och drog folk till sig, genom den Guds kärlek och frälsande liv som han utstrålade. Han kunde däremot vara hård mot fariséer, som såg sig själva som rättfärdiga genom egna gärningar och månade om "ytan", men var hårda i sina hjärtan, och hindrade folk från att finna frälsningen. Just detta med "hjärta" verkar vara något avgörande för vår frälsning. Och bara Gud kan se in i våra hjärtan.

Om vi går runt och säger till folk att det bara är "få" som blir frälsta, vilken effekt ger det? Vad blir frukten av ett sådant uttalande? Ger det hopp om frälsning? Nej, jag tror inte det. Snarare skapar det hopplöshet. Jag tror att sådana tankegångar kommer från vår onda motståndare. Om vi alls ska uttala oss om "antalet frälsta", gör vi därför mer rätt om vi säger: "De blir så många att vi inte kan räkna dem. Bara Gud kan räkna oss." Det är bibliskt! Och ger dessutom hopp för oss själva och våra nära och kära.


Avfall i Israels historia

Och nu till några bibelställen som Anden påminde mig om, när jag funderade över detta om huruvida ungdomar kan bli frälsta i "fel" sammanhang, dvs i sammanhang där vi tycker oss se "avfall":

När vi läser Israels och Judas historia i Konungaböckerna, och Krönikeböckerna, kan vi läsa om avfälligheten i både Israel och Juda. Jag blev speciellt påmind om Juda hus. Vi kan läsa om hur flera av kungarna inom Juda hus gjorde sådant som var ont i Herrens ögon, de blev "avfälliga", införde "manlig tempelprostitution" och anlade offerhöjder till andra gudar. Vi kan vidare se exempel på kungar i Juda hus som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hur de avskaffade tempelprostitutionen, men INTE offerhöjderna, dvs de förblev fortfarande "avfälliga" i vissa avseenden.

De kungar som gjorde "rätt" i Herrens ögon, hade ett hjärta för Gud, de hade rätt ambitioner. De omvände sig på vissa områden, men fortfarande fanns områden kvar som de inte hade omvänt sig ifrån. Gud visade dem sin kärlek och välsignade dem, trots att de fortfarande "offrade till andra gudar". De var "Guds barn", trots att de i flera avseenden fortfarande var "dumma" barn som hade andra gudar vid sidan om.


Avfall idag

Hur kan vi applicera detta på dagens kristenhet i Sverige? Vi kan ärligt fråga oss om det finns någon församling där ute som är perfekt och som helt har omvänt sig från all "avfällighet"? Jag tror inte det. Jag tror att Gud istället ser mer till vad vi har i hjärtat än vad vi har för teologiska föreställningar i huvudet, eller hur långt vi kommit i vår process i att leva ett helgat liv. Vi kan ha fel "där uppe", men ändå vara rätt i "hjärtetrakten".

Fundera också över de sju församlingarna vi kan läsa om i Uppenbarelseboken. Hur många av dessa var perfekta?

Vi bör alltså ha i åtanke att ingen församling sitter ensam på toppen, helt utan skräp. Däremot tror jag att vi är inne i en process där Gud på allvar har börjat väcka församlingen och påtala det som behöver korrigeras. Detta innebär att många kristna har börjat "vakna till liv" och får upp ögonen för att allt inte står rätt till i vår Gudstro - att det försiggår mycket som inte är förenligt med Guds ord. Denna process får vi tacka Gud för - endast Han i sin barmhärtighet öppnar de blindas öron och de dövas öron. Det är av nåd, och inget som vi själva har förtjänat!

Men när vi väl har "vaknat upp" och börjar se allt detta "avfälliga" hända, så tror jag att vi blir utsatta (kanske ännu mer?) för ytterligare frestelser/prövningar.

Vi bör vara vakna för att vår motståndares främsta vilja är att hålla oss "på mattan". Han gör allt han kan för att hindra oss från att uppenbara Jesus, och Guds kärlek. Hans största fruktan är att vi ska utstråla Jesu liv, som ju drar människor till sig. Han gör istället allt han kan för att vi ska sysselsätta oss med allt mellan himmel och jord, utom det som är Guds vilja.


Alla faller vi ibland

Gud är barmhärtig och full av nåd, och vi får inte glömma att vi alla faller ibland. Det är en kamp vi alla lever med varje dag, mitt i vår vardag, att komma ett steg närmare målet att uppenbara Kristus genom vår kropp. Men Han ger oss kraften att resa oss, bara vi vill och vänder våra hjärtan till Honom. Det är en överlåtelse vi alla får försöka göra varje dag.


Kärlekens väg

Men hur ska vi nu tänka om "avfallet" som vi ser runtomkring oss? Hur ska vi agera? Jag tror att vi var och en får be om Andens ledning över detta, och be om ljus över hur vi ska reagera. Själv tror jag att vi övervinner det onda genom att göra det goda. Och vad är det goda? Tro på Jesus som är Guds son kommen i köttet, och håll hans kärleksbud, att älska din nästa som dig själv.

Ordet "kärlek" förekommer lite varstans i Ordet. Det finns något som Paulus kallar för "kärlekens väg". Det heter också att vi ska ha en "tro verksam i kärlek". Ytterligare så heter det "störst av allt är kärleken", och vidare att "kärleken överskyler många synder". Ännu ett ord är "Gud är kärlek".

Och vad är kärlek? Svaret på den frågan får vi om vi var och en drar oss närmare Gud och lär känna Honom på djupet. Så det borde vi verkligen uppmuntra varandra till att göra! Genom att mer och mer lära känna Jesus, så blir vi mer och mer lika Honom, och kan mer och mer utstråla Hans kärlek och liv. Vartefter vi lär känna Honom, så får vi se områden i våra liv, som inte är förenligt med ett heligt liv, och som vi kan omvända oss ifrån, dvs som vi kan plocka bort och lämna bakom oss. Denna helgelseprocess är ett Guds verk, som sker via Andens ledning, i var och en av oss personligen.


Låt oss ledas av Anden, och inte av köttet

Framför allt ska vi komma ihåg att alltid följa Jesus - att låta oss ledas av Anden och inte av köttet. Men hur vet vi om vi leds av Anden eller av köttet? Jag tror att detta är en träning för oss, en sak vi får arbeta med var och en av oss. Ett tecken på om vi leds av Anden eller av köttet är att se vilken frukt vi ger. Låt oss därför alltid ha i åtanke följande ord från Paulus:

Gal 5:16-26

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

I vers 21 kunde vi läsa om att " de som lever så skall inte ärva Guds rike". Detta tror jag är ett annat sätt att uttrycka att de som lever efter köttet inte kan komma in i "löfteslandet", vilket är att kunna leva ut Kristuslivet här på jorden, dvs att Jesus mer och mer uppfyller oss. Vi dör, och Kristus lever i oss. Det var detta målet som Paulus jagade mot - att vinna Kristus.

Ingen av oss är perfekta, och alla har vi kommit olika långt i vår helgelse. Om vi ser ett syskon som vi tycker har hamnat i ett fel sammanhang, så bör vi inte bara ta saken i egna händer (köttet) och säga att denne är vilseledd. Det borde rimligtvis, utifrån vad Ordet säger oss om "Kött och Ande", vara mer fruktsamt om vi istället ber till Gud för denna personen, och söker Andens ledning i situationen. Vi borde också kunna lita på att Herren leder var och en av oss, dvs att vi inte ska vara så snabba med att lägga oss i saker som vi tror och tycker verkar vara fel. Be om ljus först! Försök vara eftertänksam.


Uppmuntra och peka på rätta vägen

Kanske kan vi alla bli lite bättre på att uppmuntra varandra och peka på den rätta vägen mot ett helgat liv - att lära känna Jesus vår frälsare, och Gud vår Fader i himlen, som älskar alla människor och har låtit sin älskade son Jesus dö för alla människor.

Låt oss därför öka och sprida kunskapen om vår Herre Jesus Kristus!

Låt oss därför älska och välsigna alla människor!

Låt oss förstå att vi är Guds barn, även när vi är dumma Guds barn. Vårt barnaskap förlorar vi inte så lätt som den onde försöker få oss att tro. Men självklart vill vi heller inte förbli dumma barn. Därför sträcker vi oss mot livet i Jesus, och lämnar avfall och skräp bakom oss.

Låt oss stå upp och vara ljus, och låta Jesus Kristus förhärligas i våra kroppar. Vår motståndare ska minsann få se sig själv besegrad. Amen!

Avslutningsvis en fin psalm av Lina Sandell, om överlåtelse:

1.
Jesus för världen givit sitt liv:
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.

2.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.

3.
Tag mig då, Herre, upp till ditt barn,
Lös mig från alla fiendens garn!
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Allt kött är hö

Detta inlägg ska handla framför allt om gamla psalmer, och vad de kan säga oss idag.

För drygt ett år sedan började jag lyssna på och läsa gamla psalmer från Psalmboken, och Segertoner. Själv är jag inte uppväxt med sådana, förutom de psalmer vi sjöng inför jullov och sommarlov i skolan, såsom "En vänlig grönskas rika dräkt", "Bereden väg för Herran". Dessa sjöng vi i konkurrens med sånger som "Idas sommarvisa", och "Lusse lelle".

Jag minns att jag som skolflicka funderade över vissa ord i psalmtexten vi sjöng och som var svåra att förstå, som exempelvis "Allt kött är hö". Inte alldeles enkelt för ett barn att förstå.

På söndagsgudstjänsterna i frikyrkan på 80-talet fick jag sällan höra några psalmer, utan psalmerna hade bytts ut mot mer moderna "lovsånger", som oftast bestod av bara en vers, eller max två verser. Jag minns hur jag tyckte det var tröttsamt hur de sjöng samma verser om och om och om igen. Minst tre gånger om. Alltid var det så! Varför skulle vi göra det? Och vad var det för texter vi sjöng egentligen?

Jag minns hur tankegångar gick bland kristna om att gamla psalmer var tråkiga och omoderna, och att vi måste komma med något nytt och häftigt som tilltalar dagens moderna människor, som visar hur moderna vi kristna är, att vi kristna inte är så tråkiga och religiösa som många i "världen" annars kanske tycker.

Jag lämnade kyrkan i tonåren för drygt 20 år sedan, och började besöka frikyrkan igen för ett par år sedan. Lovsångerna i den kyrka jag besökte var nu en blandning av både psalmer, och mer "moderna" lovsånger. Jag fick erfara hur jag inombords reagerade olika, beroende på vilken sång som sjöngs. Vissa sånger fick hela mitt inre att jubla och glädjas, medan andra fick mig att känna mig stum och oengagerad, och ibland till och med orolig inombords. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det då, varför jag kunde reagera så olika på olika sånger, men idag förstår jag att det till stor del måste bero på att vissa av sångerna är födda av Anden och ger liv, medan andra sånger är födda i "köttet" och ger således inte liv. Det är som Jesus säger i Joh 6:63:

"Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv."

Nu, två år senare, kan jag se med ännu klarare ögon på psalmer och andra lovsånger. Detta främst tack vare att jag har hunnit läsa mycket i Bibeln. Nu kan jag se att de gamla psalmerna oftast har texter som kommer direkt från Bibeln, dvs är "bibliska", medan många av de nya, modernare lovsångerna inte alls, eller bara delvis är bibliska. Men hur kan det ha blivit såhär?

En rimlig förklaring är att vi inom kristenheten (frikyrkan i detta fall) kommer längre och längre ifrån Guds ord. Istället för att läsa Bibeln, så läser vi kristna andra "andliga" böcker, eller så kanske vi nöjer oss med att lyssna på en predikan då och då, som oftast inte innehåller mer än en eller kanske två bibelverser. I god tro, tror vi att detta räcker som andlig föda. Men enbart det som är fött av Anden kan ge oss liv. Köttet är till ingen nytta, som Jesus säger. Allt kött är ju hö!

Hur kan vi avgöra om de böckerna vi läser, och de sånger vi sjunger, och de predikningar vi lyssnar på kommer från Anden (Gud) eller från köttet (världen)? Det kan vara svårt att avgöra med hjälp av våra naturliga sinnen (köttet), utan uppenbaras främst genom Anden som bor i oss. Det var just detta som jag började uppleva för ett par år sedan, att Anden inom mig gensvarade enbart på de sånger som var födda av Anden. Jag kunde inte vid den tiden med ord förklara denna skillnad, men idag, tack vare ett större, och ännu växande förråd av Guds ord inom mig, kan jag tydligt se att det finns en skillnad på sångerna, rent textmässigt.

Bland en del kristna har jag stött på tankegångar om att vi kristna som lever idag, vet mycket mer, och är mycket andligare och klokare än kristna som levde för femtio, hundra, eller femhundra år sedan. Att vi på något sätt skulle sitta på mer kunskap om Gud än de, att Gud uppenbarat mer för oss än vad Han tidigare gjort för våra kristna förfäder. Själv tror jag snarare att det är tvärtom. Vi har blivit självkloka och fastnat i denna världens visdom, och därmed blivit andligt blinda. Detta blir tydligt om vi på allvar vänder oss till Gud och börjar studera Bibeln och öppnar oss för det som står där. Bibeln är ju Guds egna ord, och de ord som kommer från Gud är garanterat fött av Anden, och ger oss därför liv. Och det finns ju faktiskt bara EN väg och EN sanning, och den vägen och sanningen uppenbarade Jesus för oss i denna världen, för 2000 år sedan.

När kristna frågar mig om jag kan rekommendera dem något att läsa, eller lyssna på, så brukar jag sällan rekommendera annat än bön till Gud vår Fader, och bibelläsning, just för att vara säker på att jag inte rekommenderar något som är kött, och därmed livlöst som hö. Det är bara lönlöst, och i värsta fall förvillande! Men jag vågar också rekommendera gamla psalmer, en rik skatt som jag är glad för att jag fått upp ögonen för, och som visat mig att det finns saker som var bättre förr.

Åter till "Allt kött är hö" som vi sjunger i vår populära sommarpsalm. Var kan vi läsa om det i bibeln? Det återfinns i Jesaja 40:6, och i 1 Petr 1:24 (med skillnaden att det är översatt till "gräs" istället för "hö"). I Jesaja 40:8 kan vi läsa vidare att:

"Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet."

Vad passar bättre än att avsluta detta inlägg med "En vänlig grönskas rika dräkt":

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

Text av Carl David af Wirsén år 1889

Profetiskt tilltal - Vandra med Herren

Jag vill här dela med mig av ett profetiskt tilltal som kom till en broder i Herren, på ett möte för ca ett år sedan. Tilltalet är lika aktuellt nu som då, och jag hoppas den kan ge tröst och uppmuntran till de som i denna sista tid väntar på Herrens återkomst.

Så säger Herren Sebaot:

Tiden lider mot sitt slut. Jag kommer snart på himmelens skyar. Jag vill ha en brinnande församling. Jag vill ha en levande församling. Jag vill ha en lycklig församling. Jag vill ha en helad församling.

Jag vill komma över detta land, från norr till söder, från öster till väster. När jag ser på detta land från min himmelska horisont, och jag ser alla städer och byar - min blick är så skarp att den ser de människor som håller på att drivas till ett evigt fördärv. Genom droger och alkoholmissbruk. Genom kriminalitet och andra svåra ting.

Men jag ser någonting mer som inte ni ser. Jag har gett min Helige Ande order, order att börja påverka landet. Och mina änglafurstar har tagit upp striden med satans änglar. Och det är segerdagar framför, säger Herren.

Frukta inte, frukta inte, frukta inte, säger Herren. Ni hör om allt det hemska som händer i världen. Ni ser tidstecknen. Folk reser sig mot folk, rike mot rike, hungersnöd och jordbävningar från den ena orten efter den andra. Men, säger Herren, det är bara början av födslovåndorna.

Men mitt i den här tiden ska jag sända min Andes regn. Men jag behöver troende. Jag behöver ödmjuka hjärtan. Jag behöver vidöppna hjärtan. Och när jag ser era hjärtan, så ska jag fylla er med glädje, med frid. Jag skall rena er så fullständigt att er fiende bländas av renheten, säger herren Herren. 

Gå med mig, vandra med mig, löp med mig på vädjobanan. Jag ger det här, säger Herren Sebaot. Amen.

Vårt hopp om frälsning

De senaste månaderna har vi kunnat fylla våra sinnen med omskakande nyheter om jordbävningar, uppror, krig, ekonomiska bekymmer, svält, olyckor och andra otäckheter. Det är en skakig och otrygg värld vi lever i. Var kan vi mitt i allt detta hemska omkring oss finna friden, tryggheten, och vilan? Det är vad detta inlägg kommer att handla om. Inspiration till inlägget fick jag via en dröm som Gud gav mig häromnatten. Jag återberättar här drömmen, och vad jag upplever att budskapet med drömmen är.

Här följer min dröm:

I drömmen stod jag nedanför en rulltrappa. En kvinna kommer fram till mig med en liten hund med sig. Hunden var den minsta hunden jag någonsin sett. Brunfärgad, med smala ben som skakade av nervositet, stora och ledsna ögon, och en liten grön jacka på sig så att den inte skulle frysa.

Kvinnan sade till mig att den lilla hunden inte trivdes någonstans, och att flera människor innan henne hade försökt hitta ett tryggt hem till hunden utan att lyckas.

Jag tyckte synd om hunden och tog upp den i min famn. Inte heller i min famn trivdes den, utan den skruvade nervöst på sig, och darrade i hela kroppen.

Jag gick iväg med hunden, och tog rulltrappan upp till ovanvåningen. När jag kom upp vid rulltrappans slut, ser jag en man komma ut från ett ljust rum för att möta oss. I hans famn ser jag att han bär på en korg. Det ser ut som en hundkorg. Och i korgen ser jag att det finns något mer.

Jag möter upp mannen och i samma stund som vi möts, så hoppar den lilla hunden över till mannens famn, och lägger sig i hundkorgen. Jag tittar ner i hundkorgen, och får se hur den lilla hunden ligger i en hjälm i korgen. På samma gång som hunden lade sig i hjälmen så somnade den, och jag fick känslan av att här, i denna hjälm, trivdes hunden gott. Äntligen hade hunden funnit sitt trygga hem! Nu kunde hunden vila tryggt och fridfullt.

Hur kan vi tolka denna dröm? När jag funderade över vilket budskap nattens dröm hade så var det två saker som kom starkt till mig.

1. Vi som kristna har möjlighet att visa våra medmänniskor var frälsningen finns, genom att vi leder dem till Jesus.

Hunden i drömmen kan symbolisera de trötta människor som söker efter trygghet och vila i denna världen, men ännu inte funnit den sanna vilan och frälsningen hos Jesus Kristus. Det finns många människor ute i världen som fortfarande inte fått höra evangeliets glada budskap. Jag själv i denna dröm kan symbolisera en kristen, som ju har kunskap om var frälsningen finns. Vi som är kristna kan alltså hjälpa trötta människor till den sanna tryggheten och vilan genom att leda dem till Jesus.

2. Det finns många bland oss kristna som lider av fruktan och har svårt att finna vilan och friden hos Jesus Kristus.

Speciellt i dessa tider, när det börjar skaka alltmer och framtiden här på jorden ser alltmer oviss och osäker ut, så är det många av oss kristna som blir paralyserade av fruktan. Vi som är starkare i tron kan hjälpa och uppmuntra de som är rädda och tvivlande.

I drömmen somnade hunden i en hjälm. Denna hjälm fick mig att tänka på "frälsningens hjälm". Den är en del av vår vapenrustning som Paulus skriver om i Efesierbrevets 6:e kapitel. Denna vapenrustning behöver vi för att kunna stå fasta och behålla fältet när fienden trycker på.

Vi kan också läsa om frälsningens hjälm i 1 Tess 5:5-11:

5 Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.
6 Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra.
7 Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten.

8 Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm.
9 Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.
10 Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade.
11 Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.

I detta sammanhang kan vi se att frälsningens hjälm är "hoppet om frälsning". Om vi har tagit emot Jesus Kristus i vårt hjärta, och har blivit födda på nytt, så ska vi alltså inte behöva tvivla om att vi vinner frälsningen. Trots detta är det många kristna som lider av fruktan som grundar sig i att de saknar vissheten om att de blir frälsta. Många är osäkra på vart de kommer att tillbringa evigheten om de dör. Och ytterligare några kristna är rädda för att Jesus snart kommer tillbaka och att de inte blir hämtade av Jesus till evigheten, utan istället drabbas av vredesdomen. Men i bibelverserna ovan kunde vi ju läsa att vi kommer att få leva evigt liv tillsammans med Jesus, oavsett om vi lever eller hinner dö i detta jordeliv innan Jesus kommer tillbaka för att hämta oss.

Jag tror främst att denna fruktan handlar om att vi fortfarande inte fullt ut förtröstar på Gud och inte fullt ut har lärt känna Guds son Jesus Kristus och Gud vår Fader i himmelen. Många av oss kristna, kanske de allra flesta (?) fastnar dessutom i att leva jordelivet. Vi tappar bort evighetsperspektivet, och glömmer Gud. Som kristen ska vi ju komma ihåg att detta livet som vi lever här på jorden inte är vår slutstation. Denna period vi lever här är bara en kort rök jämfört med evigheten.

Fruktan är fruktansvärd. Den håller oss bundna och paralyserade. Friden och tryggheten finner vi hos vår Herre Jesus Kristus och Gud vår Fader i himmelen. Och den friden och vissheten om frälsning får vi om vi på allvar vänder om från vårt jordeliv som kan binda oss så hårt, och söker oss till Gud och lär känna Fadern och Sonen.

Vi som är kristna bör sprida ljuset, sprida evangeliet om Jesus till de som lever i mörker. Att berätta om Jesus är något självklart för de flesta kristna att vi ska göra, även om många av oss är dåliga på att leva upp till det. Men vi får heller inte glömma bort att uppmuntra varandra, dvs uppmuntra andra kristna, till att göra gott, och leva i kärlek.

Guds vilja är att vi tror på vår Herre Jesus Kristus som vår frälsare, och följer kärleksbudet att älska din nästa som dig själv. Och vem är då din nästa? Jag är fullt övertygad om att vår nästa är ALLA människor. Gud älskar ALLA människor och det står i Bibeln att Jesus dog för ALLA människor. Gud gör alltså ingen skillnad på om du är fattig eller rik, kristen eller muslim, grekisk-ortodox eller pingstvän, ung eller gammal, frisk eller sjuk, dum eller snäll, svensk eller tysk, jude eller palestinier. I Jesu Bergspredikan i Matt 5:44-48 kan vi läsa följande:

44 Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.
45 Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
46 Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också?
47 Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?
48 Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Vi ska alltså vara fullkomliga som vår Fader och älska ALLA, även de som vi själva tycker är dumma. Men hur kan vi klara det? Det finns bara EN som kan klara det, och det är Jesus Kristus. Med Jesus Kristus i oss, så kan vi stå upp och vara ljus i denna värld som bara blir mörkare och mörkare.

Och hur blir vi ett ljus? Det kan vi bli om vi på allvar ger våra liv till Jesus. Såsom Jesus gav sitt liv för att vi skulle få leva, så kan vi ge livet tillbaka till honom. Det är ett val vi gör. Om vi från djupet av vårt hjärta säger "Ja Jesus, jag vill verkligen ge mitt liv tillbaka till dig. Använd mig som DU vill, och inte som JAG vill", så får vi hjälp från Gud att frigöra oss från jordens bojor, och bli mer och mer lika Jesus Kristus som ju är vårt ljus. Ju mer Jesus i oss, desto mindre kvar av oss själva. Ju mer Jesus i oss, desto starkare ljus för vår mörka omgivning.

Tänk att få kunna säga som Paulus i Gal 2:20:

"och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig."

Jag tänker återigen på den lilla hunden i min dröm. Rädd, liten och ensam, sökande i denna värld efter ett tryggt hem. Men till slut fann hunden ett tryggt hem, och det hemmet fanns i frälsaren Jesus Kristus famn. Just detta, att endast EN kan ge ett tryggt hem, är kanske det viktigaste budskapet till oss alla från denna dröm. Endast EN ENDA i denna mörka värld vi lever i kan ge oss frälsning.

Om du inte redan har funnit Jesus, så sök dig till Honom.

Om du har funnit Jesus, så dela med dig av om Honom till andra som lever kvar i mörkret.

Som avslutning en fin psalm som handlar om DEN ENDE, vår frälsare Jesus Kristus:

1.
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas,
blott med ting, som skall till slut förgå?
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Och är jordens glädje värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?

2.
Om jag ägde rikedom och kärlek
och bland människor ett ärat namn,
men ej något hopp för evigheten
och för redlös farkost ingen hamn,
om jag ägde allt men inte Jesus,
som mig älskat intill korsets död,
o, varthän i hela vida världen
skulle jag väl fly i hjärtenöd?

3.
O hur tomt är allt i hela världen!
Utan Jesus är blott synd och död,
utan honom är ock evigheten
idel mörker, gråt och evig nöd.
Om jag kunde leva utan Jesus,
o hur vore det att dö en gång,
utan honom i den mörka dalen,
utan honom evigheten lång.

4.
Men nu har jag allt, ja allt i Jesus:
läkedom för alla hjärtats sår,
ingen synd som inte han förlåter,
ingen nöd som inte han förstår.
Om jag ägde Jesus, endast Jesus,
och i hela världen intet mer,
o, så ägde jag dock allt i honom,
han som nog och över nog mig ger.

Text av Anna Ölander, 1922